I Hollywood breder sjukan ut sig

avMagnus Sundholm

HOLLYWOOD

Drömmarnas stad, Tinseltown, City of Angeles.

Los Angeles förtjänar ibland elakare benämningar än de kända smeknamnen.

Allt på grund av oss invånare.

Foto: REED SAXON/AP
Den berömda Hollywoodskylten i Hollywood Hills.

Det blir så tydligt när man varit borta ett tag, när man som jag haft semester och umgåtts med ”civila”, utanför ”branschen”.

Jodå, det pratas på det sättet. Det är egentligen inte så konstigt. LA är en one industry town. Allt kretsar kring Hollywood.

Den som inte jobbar i branschen lever ändå av den – såsom frisörer, chaufförer och massörer.

Ofta har de som rör sig i periferin kommit hit av samma skäl som deras kända kunder – för att slå sig fram i Hollywood.

När det inte lyckas biter de sig kvar i servicesektorn. Och kan man inte skryta om projekt man medverkar i kan man i varje fall försöka imponera genom att så ofta det bara tycks gå nämna kändisar man har som klienter.

Men egentligen är det inte namedroppningen som slår mig mest efter en månad i Europa.

Det är i stället självupptagenheten. Den som gör att alla pratar och ingen lyssnar.

Den gör varje försök till samtal till en outhärdlig plåga.

Egentligen borde jag inte vara förvånad.

För några år sedan intervjuade jag en forskare på USC som funnit att personer som vill bli skådisar är mer narcissistiska än personer som inte drömmer om att föreställa andra personer.

Men ändå.

Det jag stöter på känns som en galopperande version av det viruset.

Titta vi flyger

En mexikansk kollega säger sig vilja veta hur jag haft det på semestern.

– Jodå, det har varit…

Längre hinner jag inte innan hon avbryter och därefter svarar åt mig. Den efterföljande utläggningen som varar över 20 minuter baseras på de få bilder jag lagt ut på instagram.

En annan person, en amerikansk skådespelerska, ställer i princip samma fråga. Men i hennes fall hinner jag inte ens svara innan hon tar tyglarna med, ”Jag har också haft semester och varit i bla bla bla”.

Jag hoppas på ändring när jag några kvällar senare träffar en skandinavisk kompis.

Men åkomman har spridit sig även dit.

Jag får höra att, ”det måste gå bra när man kan ta så där lång semester”, och får sedan en 60 minuters redogörelse för det som skett på hans jobb när jag varit borta.

Till slut stänger jag bara av och kan inte låta bli att tänka på en scen ur klassikern ”Titta vi flyger”, där en passagerare pratat så mycket och så länge om sig själv att medresenären hängt sig.

LA, förlåt mig. Men ibland är faktiskt City of Angeles inte helt välförtjänt.

ARTIKELN HANDLAR OM