Helena Bergström: ”Har inte fattat att han är borta”

Vännerna tog farväl av Rikard Wolff under hyllningskonsert

NÖJE

Rikard Wolff hyllades under en stor konsert på Stadsteatern.

Helena Bergstöm, som ledde gästerna genom kvällen ihop med Björn Kjellman, hade svårt att hålla tillbaka tårarna på scen.

– Jag har nog inte fattat att Rikard är borta ännu, säger hon efter att lamporna slocknat.

Hela rummet lyser blått. En svartvit bild på Rikard Wolff fyller väggen på Stadsteaterns stora scen. Han ler på fotot. Publiken står upp. Applåderna vill inte tystna. Ur högtalarna hörs hans röst när han sjunger ”Det vackraste mötet”. Hyllningskonserten till den folkkära skådespelaren är precis avslutad.

– Vi fick skratta och vi fick gråta. Jag läste mycket från hans bok men när jag skulle prata fritt var det svårt. Jag har nog inte fattat att Rikard är borta ännu. Det blev ganska uppenbart i slutet när han fick sjunga själv. Vi stod upp för Rikard. Egentligen skulle vi ha kunnat applådera hur länge som helst för att vi applåderade honom. Jag skulle vilja applådera ett helt liv faktiskt, säger Helena Bergström som var värd för kvällen tillsammans med Björn Kjellman.

Rikard Wolff dog av lungemfysen den 17 november, 59 år gammal. Hans begravning hölls tio dagar senare. De närmsta tog farväl under en privat ceremoni.

Hyllningskonserten på Stadsteatern i Stockholm var utsåld. På läktaren satt hans dotter, vänner, bekanta och andra som följt hans långa karriär.

– Det var väldigt svårt att klara av den här kvällen. Det är en balansakt i att det inte får bli för sentimentalt. Det känns som att vi rott det i hamn och har fått hylla, tänka och drömma kring honom. Det känns väldigt bra. Den här kvällen är ett bevis för all den kärlek som människor hyste för honom. Jag tror han skulle ha diggat det. Han tyckte om att få kärlek, säger Björn Kjellman.

”Vi pratade om allt”

Från scen berättade Kjellman hur han och Wolff var ”lika nördiga när det kommer till musik”. Men medan det var de franska kvinnliga divorna som gällde för Wolff lyssnar Kjellman hellre på schlagerhits.

De sista åren pratade de mycket i telefon.

– Vi hade ett pågående samtal som är 35 år gammalt som nu har slutat tyvärr.

Bergström beskriver hur hon kommer sakna de dagliga samtalen allra mest.

– Vi pratade om absolut allting. Man kunde skvallra omhögt och lågt. Ofta sa han ”Men vi är ju fortfarande så snygga Helena. Fast vi är gamla är vi ändå snygga”. Han gillade att vara snygg. Sedan gillade han de enormt djupa samtalen. Om politik, om konst, om kärleks och sorg. Sedan berättade han alltid om sin dotter. Det var det största, säger hon.

Hon har ännu inte kunnat omfatta saknaden.

– Det har varit så extremt svårt i slutet. Man har följt Rikard in i det allra sista. Det har varit väldigt värdigt och nära stunder i det här svåra som var den sista tiden. Vi hoppades ju alla. Vi kämpade tillsammans med Rikard för att han skulle klara sig. Skulle han kunnat få operationen hade han inte blivit helt frisk men han hade kunnat stå här på scen och det var vårt mål. Men så gick det inte och det gör ont.

Foto: PETER WIXTRÖM
Jonas Gardell hade med sig en prideflagga till hyllningskonserten för Rikard Wolff.

”En glad jävel”

”Rikard valde att bli en strålande homosexuell man som tog in alla”, sa Jonas Gardell under ett tal han inledde sittandes på scenkanten.

Han pratade om Wolffs kamp för kärleken och hans val att vara öppen med allt. Om hur han bejakade judiskheten och hur de tillsammans brukade prata om sorgen efter människor de förlorat. Plötsligt drog han fram en prideflagga ur innerfickan med en vit davidsstjärna i mitten.

Rikard Wolff var en del av Gardells familj. Han har barn med Gardells syster.

– Så jag är alltså morbror till Rikards dotter. Och min dotter är bästa kompis med henne. Så det är en enda stor skön grötig svensk-, norsk-, finsk-, amerikansk-, colombiansk-, kristen-, judisk-, muslimsk-, hetero-, homofamilj.

Gardell hade ett manus som han frångick. Han började improvisera.

– Jag tyckte att det var så finstämt. Och Rikard var fan inte finstämd så ofta. Han var för fan en glad jävel så jag kände att jag måste försöka tända publiken lite.

”Behöver ett avslut”

Till tonerna av Édith Piaf visades bilder från Wolffs liv och karriär. Wolff med familjen, Wolff med det tecknade lejonet ”Scar”, Wolff på bussen, på hustak, i soffan och till sist: En bild på hans skugga som lämnar en scen.

Kjellman och Bergstöm läste flera stycken ur Wolffs bok ”Rikitikitavi”. Scener ur ”Änglagård” visades, Lisa Ekdahl sjöng Wolffs ”Pojken på månen” från 1995. Samma text fanns med i familjens dödsannons som publicerades i DN. Danny Saucedo sjöng och spelade flygel. Ola Salo sjöng. Så även Eva Dahlgren.

Och till sist. Stående ovationer till tonerna av ”Det vackraste mötet”.

– Det är bara självklart, säger Björn Kjellman.

Efter konserten samlades Wolff närmaste vänner.

– Det ska bli skönt. Man behöver avslut när någon gått bort, säger Kjellman.

– Vi ska minnas. Vi ska prata vidare och ha de riktiga talen. Vi kommer att gråta men samtidigt få skratta mycket, säger Bergström.

Rikard Wolffs karriär - från Änglagård till Melodifestivalen 01:13
ARTIKELN HANDLAR OM