”Folkbildare är det finaste man kan vara”

Anna Charlotta Gunnarson hyllas för sin bok som lyfter fram de glömda kvinnorna i musikbranschen

avJon Forsling

Foto: Magnus Sandberg
Journalisten Anna Charlotta Gunnarson, aktuell med ”Kvinnorna som formade pophistorien”.

Melloexpert, radioproducent, journalist och hyllad författare.

Tack vare sin nya bok kan mångsysslaren Anna Charlotta Gunnarson, 50, nu även lägga ”folkbildare” till sin resumé:

– Det är som att pophistorien har gjort tjocka, svarta streck över kvinnors namn, säger hon.

Anna Charlotta Gunnarson slår sig ner med en kopp kaffe i sitt lilla frilanskontor på Söder i Stockholm.

Hon är påtagligt glad när vi ses, och det är lätt att förstå varför. Samma dag har hennes nya bok ”Kvinnorna som formade pophistorien” nämligen hyllats i en recension av Aftonbladets Martin Söderström

”Flätar man samman den här boken med föregångaren ”Popmusik rimmar på politik” och UR-serien på samma tema framstår Gunnarson som en sann folkbildare för 2010-talet”, står det bland annat att läsa, och att bli kallad just ”folkbildare” är något som gör Anna Charlotta extra glad och stolt:

– Man sätter ju inte såna epitet på sig själv. Men jag har alltid identifierat mig med människor som Tage Danielsson och Fredrik Lindström, och känt att jag också har den potentialen. För mig är det bland det finaste man kan vara, och jag har alltid tyckt att det är skitkul att berätta historier, säger hon.

Suttit i Eurovision-juryn

Få har haft en så brokig yrkesbana som Anna Charlotta Gunnarson. Efter uppväxten i bland annat Lysekil började hon jobba på Radio Göteborg 1991, och tre år senare anlände hon till den stad som fortfarande är hennes hem, Stockholm. Sedan dess har man kunnat se henne som allt från schlagerexpert (hon har suttit i juryerna för både Melodifestivalen och Eurovision song contest) till prisbelönad tv- och radioproducent (UR:s ”Pop och politik”, som vann Stora Radiopriset 2011) samt författare av både barn- och fackböcker.

”Är så jävla sorgligt”

I sin nya bok lyfter hon fram mängder av kvinnor som inte fått sin rättmätiga plats inom pophistorien på grund av de patriarkala strukturer inom musikindustrin som länge funnits – och fortfarande finns:

– Det är som att pophistorien har gjort tjocka, svarta streck över kvinnors namn som gör att man måste gräva och skrapa för att komma åt dem. Jag kan tycka att det är så jävla sorgligt. Jag har suttit med i så många pop-quiz genom åren där det har varit frågor om kanske två tjejer och fyrtiofem killar. Och när jag har påpekat det har jag fått höra att ”men tjejer har faktiskt inte gjort lika mycket viktigt som är värt att känna till”. Samtidigt förväntas jag kunna Todd Rundgrens alla albumspår, säger hon.

Visade först sin breda kunskap

Boken är en slags uppföljare till den Augustprisnominerade fackboken ”Popmusik rimmar på politik” (2014), och att släppa böckerna i just den följden var ett strategiskt beslut av Anna Charlotta:

– Min tanke var att skriva den här boken först, men så tänkte jag ”om jag gör det så blir jag hon som skriver om kvinnor och musik”, och det ville jag inte. Så därför behövde jag först visa att jag kunde saker om musik från alla länder och genrer och som inte hade med manligt och kvinnligt att göra. Som tjej måste man tyvärr vara strateg, säger hon.

– Men jag tror att det blev bra, inte minst för att Metoo kom mellan böckerna. Folk har blivit mer kompetenta med insikter och både killar och tjejer har reflekterat över sitt beteende. Jag behövde inte förklara vissa saker i den här boken som jag annars hade behövt göra, fortsätter Anna Charlotta.

Känner igen sin mamma

Hand i hand med sitt intresse för ”finkulturell” musik har Anna Charlotta Gunnarsons hjärta alltid slagit för Melodifestivalen. Därför är det logiskt att en av de ”raderade” kvinnorna hon tar upp i sin bok är hemmafrun Britt Lindeborg (1928–1998), den första kvinnan att skriva ett bidrag i Melodifestivalen 1959 (”Någon saknar dig” som framfördes av Östen Warnebring, reds anm), men som trots detta tvingades kämpa mot en exkluderande, mansdominerad bransch under hela sitt liv. 1984 fick Lindeborg till slut en slags revansch, då hon skrev texten till bröderna Herreys Eurovision-vinnande låt ”Diggiloo diggiley”.

– Jag känner igen min egen mamma i Britts historia. Mamma slutade skolan när hon var tretton och jobbade sedan på bibliotek utan att göra mycket väsen av sig. Men när hon dog hittade jag saker hon hade skrivit som var helt fantastiska, dikter och dagboksanteckningar. Jag visste inte ens att hon skrev! Britt Lindeborg hade verkligen ett kall att göra musik, men hennes samtid ville att hon främst skulle vara en mamma.

Du gillar Melodifestivalen, trots att det inte är ansett vara ”fint” av vissa kulturskribenter. Vad är det du gillar med den?

– Så är det absolut. Jag tycker att det är fantastiskt med det fullständigt vansinniga som existerar parallellt med det fina, att det både är avkoppling, underhållning och ett sätt att se världen med andra ögon för ett tag. 

Hur går det i år?

– Jag tror att John Lundvik har en bra chans att komma topp fem, men det är sjukt bra låtar i år. Det är nästan lite tråkigt att det inte finns några kalkoner, säger Anna Charlotta med ett skratt. 

– Jag älskar Slovenien, det är en så jävla bra indie-låt. Italien hoppas jag också på, den är svinbra.

ARTIKELN HANDLAR OM