Jackson förändrade popvärlden för alltid

avMarkus Larsson

NÖJE

Michael Jacksons största solo­album är som en lång roman i fem delar.

Den handlar om vår tids största popstjärna.

Hans uppgång och framgång och fall.

Basgången växer.

En vit lacksko dyker upp i rutan och får gatstenarna att lysa. Där började Michael Jacksons gyllene år. Och där förändrades pophistorien för alltid.

Nånstans där, i de första scenerna i musikvideon till ”Billie Jean”, blev popstjärnan Michael Jackson en legendar och myt. Där fick den svarta pop­musiken sin Elvis Presley.

Jag är nog inte den enda som helst vill minnas den Jackson som dansar fram och hickar i ”Billie Jean”. Han har kavajen nonchalant slängd över ena axeln. Och allt han rör vid – staketet, lyktstolpen, trappstegen – börjar skina med ett övernaturligt ljus.

Där har Jackson fortfarande en personlighet och gatusmart coolness som han senare i karriären opererade bort. Samma element förstärktes och blev ännu tuffare på ”Bad”, den magnifika uppföljaren till världens mest sålda skiva, ”Thriller”.

Jackson jobbade på den tiden med sin dåvarande husproducent Quincy Jones. Tillsammans skar de ner musiken tills bara skelett och senor återstod. De uppfann ett funkigt, komprimerat och stenhårt sound som sprang rakt igenom alla genreväggar. Det var rock, pop och soul på samma gång. Och melodierna trollband människor över hela världen, oavsett kön och klass och ras och ålder. Duon gjorde global pop innan begreppet ”globalisering” ens fanns.

Michael Jacksons makalösa framgångar var en magisk kombination av talang och tidsanda. Talangen hade drillats i mer än ett decennium i skivbolaget Motowns artist- och hitfabrik.

På 60- och 70-talet var Michael Jackson en av världens mest kända barn- och tonårsstjärnor och naturligtvis syskongruppen Jackson 5: s störste profil. Och när solokarriären sjösattes på allvar, efter discoalbumet ”Off the wall” från 1979, var samtiden redo för att ­bära fram Jackson på sina axlar.

Då kom 80-talet. Då kom MTV. Då kom musikvideon.

Om 2000-talet fostrat en ­massa ”Idol”-artister så var 80-talet ett decen­nium där det tillverkades superstjärnor på löpande band. I en värld utan ­internet blev musikvideons genomslagskraft enorm. Det fanns ingen effektivare kanal att marknadsföra musik i än tv-kanalen MTV. Och i en värld utan fildelning kunde skivbolagen ha total kontroll över konsumenterna. Ett enda album kunde generera sex, sju hitsinglar. Därför kunde samma album – och i förlängningen också artisterna – få en helt annan livslängd och tyngd än i dag. Dessutom betalade publiken för musiken.

Vi fick Prince och Madonna och U2. Vi fick Guns N’ Roses och Whitney Houston och ”Born in the USA” med Bruce Springsteen. Men ingen var större än Michael Jackson. Ingen var mer allomfattande. Han var banbrytande i allt. Musiken, marknadsföringen, musikvideorna, sången, dansen?…

Michael Jackson var den ultimata popartisten på 80-talet. En sorts blandning av Fred Astaire, James Brown och en varelse från ­yttre rymden. Vi hade aldrig ­tidigare sett nåt liknande då. Och vi kommer kanske aldrig att se nåt liknande igen. Det skapas inte artister som Michael Jackson längre. Den digitala popvärlden är alldeles för fragmentarisk, rastlös och svårman­övrerad.

Så här i ­efterhand är det alltid lätt att rama in en artists absoluta storhetstid. I Jacksons fall handlar det om åren mellan 1982 och 1989.

Det började med skivan ”Thriller”och singeln ”Billie Jean” och slutade med att skådespelerskan Elizabeth Taylor delade ut ett pris för ”decenniets artist” till Jackson, 1989. I sitt tal utnämnde hon Michael Jackson till ”the true king of pop, rock and soul”. Fansen, och Jackson själv, förkortade senare titeln till ”The King of Pop”.

Men det är en storhetstid som har ett viktigt förord och en epilog. Grunden för ”Thriller” ­lades på ”Off the wall”. Inledningen ”Don’t stop til’ you get enough” är en av ­tidernas bästa disco­singlar. Och de två renodlade studio­albumen som Jackson släppte efter ”Bad” – ”Dangerous” och ”Invincible” – innehåller ett förbluffande stort antal starka låtar som inte går att ignorera.

Att vara utan dem vore som att riva bort de sista sidorna i en bok.