Madonna blir aldrig gammal

NÖJE

NEW YORK. Grattis, Madonna!

Du är fortfarande den mest förhäxande av dem alla.

Och kom ihåg:

50 är ingen ålder.

Inte för en artist som aldrig blir gammal.

Foto: En gnistrande superstar Madonna slutar aldrig förhäxa oss. Aftonbladets New York-korrespondent Per Bjurman skriver att hennes lyskraft aldrig mattas – även om han ibland tröttnar på hennes hycklande självupptagenhet.

Jaja. En viss sorts credpajasar anser förstås att Madonna är en föredetting utan ”koll”, reducerad till ett mediafenomen och bara marginellt intressantare än vilken ansiktskräm som helst.

Men så har det låtit från det hållet ändå sedan fler än några ultrahipsters på Manhattans hetaste dansgolv fick höra ”Everybody” för 26 år sedan.

Och det har hela tiden varit lika fel. Madonna har fortsatt befinna sig vid underhållningsvärldens själva brännpunkt, vad än dilettanter längre ner i näringskedjan kommit med för magsura synpunkter.

Musikaliskt äger hon förstås inte samma betydelse och vikt som under 80-talet. Då ledde hon ju – tillsammans med Prince – utvecklingen och definierade sin samtid med samma pregnans som klockan definierar tiden.

Nu är The Material Girl snarare en uttolkare. Kanske den bästa av dem alla. Andra sätter trenderna, men hon väver, med större fingertoppskänsla än någon annan, in dem i det mainstream-sammanhang där rörelserna i tiden exponeras för den stora publiken och så att säga cementeras. Både ”Hard candy” och, framförallt, 2005 års ”Confessions on a dancefloor” satte nya soundtracks åt nuet i bredare lager

Madonna är ju emellertid mer än ”bara” artist och sångerska. Hon är i lika hög grad en...persona. En ikon. En superstar – vars lyskraft aldrig mattas.

Jag vet ju själv. Jag tröttnar på henne ibland, irriteras över att hon, i likhet med så många andra självupptagna popartister, får för sig att hon kan läxa upp omvärlden om hur exempelvis politik bör föras, suckar över kabbala-tjafset och känner olust över det hyckleri det innebär att å enda sidan predika etik för pöbeln och å andra trä juveler för hundratusentals kronor på fingrarna.

Men så fort den ständigt föränderliga, besinningslöst självständiga popdrottningen kliver ut i strålastarskenet blir jag, som alla andra, förhäxad. Igen. Jag vill läsa om henne, se henne och – och om det bara gick – vara i hennes närhet.

Det är nåt i just den där personan som känns mer spännande och magnetiskt än allt andra stjärnor har.

Jag vill definitivt se henne uppträda också.

Jag har haft ynnesten att bevaka premiärerna under de senaste två världssvängarna och tror mig veta vad vi har att vänta också under den turné som startar i Cardiff i Wales om exakt en vecka:

En show som överträffar de mest vildsinta fantasier om vad storslagenhet, dramatik, dans och 2008 innebär.

Och efteråt kommer vi att lämna arenorna med samma tanke som vanligt:

Madonna blir aldrig gammal.