Musiken har blivit bättre på Sveriges landsortsklubbar

NÖJE

Läs Jenny Seths musikkrönika

Helgen spenderades i min hemstad Ljungby i Småland och jag bestämde mig för att kolla om utelivet ändrat sig något sen gymnasiet. Det blev en ganska traumatisk tripp till nöjespalatset Garvaren. Och tolv år tillbaks i tiden.

Nästan alla är stupfulla redan i den fyrtio meter långa kön utanför och väl inne möts vi av idioter som slår varandra blodiga. Det tar max tio minuter innan någon kallar min pojkvän bög.

Ungefär som förr alltså, men trots allt bättre.

Då var man nämligen tvungen att genomlida en konsert med typ Dia Psalma (tanken på deras återförening ger mig rysningar) också. Bara för att få dansa till ”Grease”-medleyn och schlagers i några timmar.

Nu bjuds det på en bra konsert med Sahara Hotnights och dj:n klämmer in ”Love is wicked” med Brick & Lace mellan Björn Rosenströms låt ”Hultsfredsfestivalen” och Rednexs ”Old pop in an oak”.

Baserat på det här ovetenskapliga stickprovet så verkar det alltså som om musiken blivit bättre på Sveriges landsortsklubbar, även om det går väldigt, väldigt långsamt. Det bådar gott inför julhelgens hemvändardiskon.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jenny Seth