Kristen Stewarts straff: Självhat och Red Bull

Foto: Enligt uppgift vägrar ”Twilight”-stjärnan att äta mat och lever mest på ­energidrycker och cigaretter.
NÖJE

Otrohet.

Lägg ner skiten.

Foto: Zandra Lundberg.

Det skrivs om att Kristen Stewart lever på Red Bull och cigg nu för tiden.

Egentligen vet jag ju inte ett skit om hur hon mår, men med den dieten kan man ju tänka sig att hon inte ser särskilt pigg ut direkt. Inga äppelkinder eller ögon gnistrande som en nyfrälst vinterbadare, direkt, ­snarare hålögd och grådassig.

Det skrivs också att hon ­vägrar äta mat. När någon hade ställt fram en skål med soppa vägrade hon röra den. Hon ­ljuger om att hon ätit eller ­säger att hon mår dåligt och ­riskerar att spy.

Och då är det hon som har varit otrogen.

Alltmedan Robert Pattinson sitter och käkar glass och tjoar och tjimmar i en talkshow-soffa målas Kristens tillvaro upp som en rätt vidrig plats.

Synden straffar sig själv.

Jag tänker på alla gånger jag har varit otrogen.

Det är många.

Som tur är har det ju aldrig varit vare sig barn eller bostadslån ­eller dubbelkylskåp inblandade. Eller ”Twilight”-filmer för den delen. Bara pojkvänner med besvikna blickar, kläder som hivas ur garderober och ytterdörrar som smälls igen för sista gången.

Och sen, när man sitter där och inser vad man ställt till med.

Självhatet när man hånglat med någon som inte är den man älskar. Ja jisses, när man sitter och stirrar framför sig med en skål med flingor som badar i utgången mjölk och inte får i sig en sked för att man har varit en sådan förbannad idiot.

När man sedan ska gå till ­jobbet för att knappa på sin ­dator och låtsas som att någon av de där knappningarna betyder någonting. Och kallprata med kollegor om helgen som var och dricka sitt kaffe SOM OM NÅGOT SKULLE SPELA NÅN ROLL. Som att det inte är helt sinnessjukt att världen gått vidare trots att man själv för bara sisådär 48 timmar sedan förstört allt som betyder ­någonting.

Helt på egen hand.

Och insikten om att det inte alls är mig det är synd om för det är jag och bara jag och ingen annan än jag som skapat mitt eget helvete.

Man vill bara gräva sig ett hål, ett sånt där man trodde att man kunde gräva till Kina när man gick på dagis, och försvinna, förintas från allt som är verkligheten.

Samtidigt som det finns en annan person i dramat, någon som det på RIKTIGT är synd om. Någon som också ska gå ­vidare i livet, någon som måste sitta hos en talkshow-värd och le på låtsas men gråta inombords eller bara stå på sitt helt vanliga jobb och kanske betjäna några kunder, ”ha en trevlig dag” och ”tack och välkommen åter”, men innerst inne bara är fylld av en stor klump av svek.

Otrohet alltså. Kan vi inte ­bara lägga av med det?