Mejla

Markus Larsson

Jag hatar det här valet

Partiledarna i SVT:s slutdebatt på fredagskvällen.
Partiledarna i SVT:s slutdebatt på fredagskvällen.

Berätta inte för mig om den svenska valrörelsen 2022.

Jag såg den och jag hatar den.

”Vad fan håller de på med?”

Jag är ledsen, pappa, men jag har ingen aning.

Vi pratar i telefon mitt under en valdebatt i fredags. Jag har lämnat den för länge sedan och försöker i stället komma ihåg vad alven Elronds bror heter i nya tv-serien ”Maktens ringar”.

Farsan är arg. Han tycker att politikerna bara står och gapar utan att säga någonting. Skrikmåsarna har inget att komma med längre. Hur kunde det bli så här? De skämmer ju ut sig.

Åter igen, jag vet inte.

 Vi skriker inte den inlagda sillen av bordet

Jag och pappa pratar inte så mycket politik med varandra längre. Och om vi gör det är vi mer försiktiga än förr. Vi befinner oss sedan några år långt ifrån varandra på den politiska färgskalan.

Jag skäms för att skriva det, men farsan har alltid varit bättre på att respektera sin yngste sons åsikter än vice versa. Otaliga jular i Tornedalen har tyvärr slutat i brandfarliga gräl som fått resten av familjen att huka sig, lämna rummet eller gråta.

I dag tar vi det lugnare. Vi skriker inte den inlagda sillen av bordet. När jag säger vad jag ska rösta på, ett par partier som brukar få farsan att svära så mycket att hängbjörkarna ger upp och går och dricker kaffe i grannbyn, säger han lugnt:

”Du ska rösta på vad du tror är rätt och riktigt. Det kan ingen säga något om.”

Pappa fyller 80 i år. Vi har inte så mycket tid kvar, och att slösa bort dyrbara samtal, dagar och timmar på den här valrörelsen är synnerligen meningslöst.

Vi pratar om andra saker i stället. Det är tydligen mellan 14 och 15 grader varmt på dagarna i Tornedalen just nu. Mina föräldrar har tagit upp potatisen och pappa är inte nöjd. ”Pottisen” hade inte samma kvalitet som vanligt.

”Du vet vad det kan bero på” skojar jag och syftar på klimatet.

Pappa muttrar något. Han har varit rätt skeptisk mot larmen om klimatnödläget och ”miljömupparna”. Men i takt med att gårdens finaste skatt, svalorna, blivit färre har han börjat att svänga lite. Tajmingen mellan äggkläckningen och tillgången på insekter verkar inte stämma längre.

Men allt det är lika fruktlöst som att pissa i motvind

I veckan krävde 134 artister att politikerna skulle ta ansvar för klimatet. Innan dess var det 227 företag och 1944 forskare. Lägg till rapporter om att den gångna sommaren var den varmaste i Europa som har uppmätts. Lägg till att forskarna är rädda att klimatets ”trösklar”, de kritiska punkterna som gör klimatförändringarna inte går att bromsa längre, kan nås tidigare än prognoserna hittills har visat.

Men allt det är lika fruktlöst som att pissa i motvind. Det har ingen plats i valrörelsen. Glöm det. Den är bland annat resultatet av kommentarsfält utan redaktörer, åratal av faktaimmuna trollfabriker och lobbyister, radikaliserade politiker, journalister och sociala medier. Det har blivit en parallell verklighet där ilska, korkade utspel, lögner och den starkes rätt är viktigare än kunskap och forskning.

Så kan det gå när Sverige på allvar börjar vilja bli Landet Brunsås.

Jag går och röstar i dag tillsammans med min flickvän och min kompis Håkan Steen. Efteråt kommer vi säkert att ta en fika och prata om pop och amerikansk fotboll.

Jag tror även att vi kommer uttrycka en sorg över att känna sig idiotförklarad av varenda debatt. Vi kan knappast vara ensamma om den besvikelsen. Om det fortsätter så här kan skadorna på förtroendet mellan de folkvalda och väljarna bli svåra att reparera.

Jag är inte religiös, men jag hoppas ändå på att de saktmodiga ärver världen i framtiden, de kloka, de lugna, de vemodiga och de eftertänksamma.

Eller det lilla som nu finns kvar av den.

Publisert:

LÄS VIDARE