Ta på dig din vackraste klänning ikväll, Per!

NÖJE

Den ytterst varme Steve Forbert är tillbaka.

The King har snart varit död i 40 år.

Och mamma kan vägen till Memphis utantill.

1 av 3 | Foto: AP
The King dog 1977. Exakt 20 år senare besökte Virtanen och Bjurmans hans grav. På vägen dit lyssnade de på Steve Forbert.

Det var en annan tid, ett annat liv, sent 90-tal, landsvägar, motorvägar, syltor, häxor, burgare och barer över hela USA och det kanske låter längesedan för den som är född för sent men jag försäkrar:

Väldigt lite förändras.

Inte mycket var särskilt annorlunda då men jag förstår tanken, jag tänkte likadant när Per Bjurman – ständig kompanjon på alla dessa ljuvligt homosociala resor kors och tvärs och upp och ner USA – träffade Raggarn och Börje i Memphis den 16:e augusti 1997, på 20-årsdagen av Elvis Presleys död.

Raggarn och Börje hade varit i Memphis redan på 70-talet och det lät så längesedan, Raggarn och Börje var enormt vuxna, allting bara måste ha varit svartvitt och grusväg i Tennessee på det mytomspunna 70-talet.

I själva verket var de inte mycket äldre än Per och jag är nu och jag tycker mig minnas att de över bourbonglasen sa att de såg de senaste 20 åren i samma blixtljus som jag ser de senaste 20 åren när jag nu tänker på saken eftersom Steve Forbert är tillbaka.

Steve Forbert.

Steve Forberts varma röst dök upp i mina öron en dag, Spotify visste att jag ville höra honom. Spotify vet allt. Ett nytt album.

Steve Forbert.

1 av 12 | Foto: AP
Downtown Memphis.


Steve Forbert spelade in sin debut ”Alive on arrival” just 1977 och han var två år senare nära att bli riktigt stor men det hände inte.

Jag upptäckte honom som barn 1988 när han nynykter gjorde comeback med den formidabla ”Streets of this town” där diverse Springsteen-musiker från E Street Band spelade och Gary Tallent producerade, troligen hade jag läst en recension av Måns Ivarsson i Expressen eller av Anders Hvidfeldt i Bladet.

Steve Forberts nya album ”Flying at night” är möjligen ingen fantastisk upplevelse, men en mycket fin upplevelse och en Madeleinekaka:

Forberts varma, så varma, så varma, så varma, så varma, så varma, så varma, så varma – men aldrig ens i närheten av heta – röst skickar mig tillbaka till den grönmetalliska hyrbilen och dessa ständiga blandband, senare bland-cd, som vi fördrev och älskade tiden med mellan hålor och storstäder, restauranger och rockhistoriska monument från Los Angeles till Cleveland.

Karl Ove Knausgård och hans herrkäresta Geir Gulliksen skulle ha rodnat.

Det var alltid varmt. Var det inte varmt så var det jättevarmt. I bästa fall sköljdes alla synder bort av enorma skyfall, åtminstone om vi var i trakterna av New Orleans, i så fall förmodligen på väg västerut mot Austin, Texas, eller ännu troligare norrut till Memphis där Raggarn och Börje skulle dyka upp 20 år efter Elvis död.

Steve Forbert sjöng i bilstereon.

Steve Forbert sjöng ”It isn’t gonna to be that way”.

Steve Forbert sjöng ”Romeo’s tune”.

Steve Forbert sjöng ”Going down to Laurel”. It’s a dirty, stinkin’ town - yeah!

Ibland sjöng han ”Cellophane city” men jag gillade aldrig ”Cellophane city” så då rotade jag upp ”The American in me” eller ”Streets of this town” från ett hemligt stash på vinylmattan bakom passagerarsätet.

Vi var unga och det var längesedan men ändå var det i förrgår och visst, USA är ett annorlunda land nu i teorin, den galne kung George har blivit president, men jag är övertygad om att Memphis när Elvis död fyller 40 år kommer vara som Memphis var 1997 och som Memphis bör ha varit 1977.

Vi ses på Peabodys tak, Bjurton. Ta på dig din vackraste klänning.


▪▪

VECKANS...

…BABE. Aretha Franklin. Drottningen av soul spelades högst sannolikt flitigare än någon annan artist på USA:s motorvägar under Bjurmans och mina bilresor. Förutom kanske Bob Dylan.

Tennessee chicken, sjöng Little Feat om.

…MOTORVÄGSRETRO. ”GP/Return of the grevious angel” av Gram Parsons countryckrockpionjär som dog för tidigt, spelades ytterst flitigt också. Liksom Nina Simone, Ann Peebles, The Four Tops, Kris Kristofferson, Etta James, Howlin’ Wolf, Little Feat, Joni Mitchell, George Jones, The Supremes, Dr John, Paul Simon, Gladys Knight och… ja herregud listan på bilstereocountrygotsoulen kan bli längre än Highway 61. Modern eller ny musik var sällsyntare än öl i Tuba city och det förekom aldrig icke-nordamerikanska artister, förutom möjligen Dusty Springfield och Van Morrison eftersom de bedömdes ha soul trots deras europeiska lyten.

1 av 12
”The queen of Soul” – mest spelad på motorvägarna ihop med Dylan.

…KYRKOMINNE. Al Green såg vi predika i Memphis där soulguden fortfarande är pastor, inte alls långt från Graceland. Reverend Al välsignade oss och sedan åkte vi vidare mot Austin, Texas. Det var mitt närmsta möte med Gud. Halleluja.

…KÖRKORT. Om man råkade köra för fort eller idiotiskt och stoppades av en trafikpolis i, säg, New Mexico, så orkade de inte bry sig om den konstiga svenska lappen. ”But remember that everybody around here drives as badly as you do, sir”, sa en vänligt irriterad polis efter en felaktig högersväng i Tampa, Florida, som dock hade varit korrekt i Kalifornien.

…TACK. Ja detta var veckans 90-talsretro som i sin tur var nere på 60- och 70-talet. Ha nu en fin vecka. Jag finns möjligen på Facebook och Twitter men mest finns jag på en badstrand.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik