Långtråkigtfredag – så här ”firar” du

NÖJE

Den som vaknade först piskade resten av familjen, dans och lek var förbjudet – här är historien om långfredagen

1 av 4 | Foto: Långfredagstablån ur Aftonbladet 1963: i stället för ”Let's Dance” en repris av baletten ”Bilder ut Biblen”

Allt måste inte vara så kul hela ­tiden.

Ibland behövs missnöje. Och ­vilken dag är bättre för det än långfredagen.

Får vi be om största möjliga tystnad för årets tråkigaste dag.

När vi växte upp var det verkligen ­lååååååååångfredagen.

Jo, jag vet. Det är en sliten bild att stava lång som lååååååång för att visa att något är långt. Lite trist. Men det är meningen. En grå text om en grå dag. Långfredagen skulle vara plågsamt händelselös, ­oinspirerande och stilla. Framför allt stilla.

Allt som liknade nöje var förbjudet. Radion spelade sömnig musik. Tv visade tråkiga filmer eller tråkigare konserter. Allt annat var stängt.

Titta i tv-tablån för vad som visades på långfredagen 1963. Det inleds med hög­mässa. Sedan har den korta tv-dagen både Matteus­passionen, en långfredagsbetraktelse och en balett kring bibliska bilder. Dagen avslutas med svartvit dansk film om tro och en man som ser sig som Jesus.

Tv-programmet står i skärtorsdagens tidning, eftersom det naturligtvis inte kom ut några tidningar på långfredagen. Alla affärer var stängda. Alla nöjestillställningar var förbjudna i en lag som ändrades först 1969.

Det gjordes några undantag för biografer. Om de visade snälla filmer, eller uppfostrande. Gärna byggda på Bibelns berättelser.

Sådana var de långfredagar vi växte upp med.

Anledningen var att alla skulle påminnas om Jesu lidande. Långt in i modern tid förekom i Sverige även seden att bli piskad med ris på långfredagen. Inte så blodvite uppstod, men ändå. Långfredagsrisningen kallades det. Den som vaknade först risade de ­andra.

Pierre Schori skriver i sina memoarer ”Minnet och elden”:

”Samtidigt var mamma ibland onödigt helig, tyckte vi pojkar. På långfredagen då affärer och biografer var stängda och rullgardinerna skulle hållas nerdragna hela dagen, smiskades vi med ris, om än mjukt.”

Vem vill du pina i påsk? hade varit ett bra motto för min barndoms lång­fredagar.

I dag är det svårt att ha långtråkigt på långfredagen. Allt finns tillgängligt hela tiden. Man kan tycka att tv borde ta sitt ansvar och visa särskilt mono­tona filmer den här dagen, och SVT visar mycket riktigt den bleka Bibel­filmen ”Barabbas” från 1953.

SVT är den kanal som mest håller fast vid traditioner och visar musikalfilmen ”Jesus Christ superstar” och en småhelig dokumentär om att vandra Camino de Santiago. Fast också ”Snabba cash II”.

TV4 visar i dag ”Spy kids 4” och ”The three musketeers”. Och så har de förstås tävlingsprogrammet om kändisar som inte kan dansa.

Lättklädd dans i direktsändning på långfredagen. Kyrkan och tv:n hade exploderat inför något sådant på det förmodat uppsluppna 1960-talet.

Det finns tröst i tristess även nu för den som gör ett aktivt val. Ge missnöjet i dig en chans.

Andy Warhol gjorde 1964 filmen ”Sleep” som visar hur John Giorno sover i fem timmar. Warhols ”Empire” betraktar Empire state building från kväll genom natten i över åtta timmar. Den typen av slow motion skapar den rätta långfredagskänslan.

John Cage komponerade stycket ”4.33” som består av fyra minuter och 33 sekunders tystnad. En utmärkt komposition att lyssna på under långfredagen. Gärna flera gånger i rad. Man kan själv välja vilket instrument man vill ska uppföra det, även om ett tyst piano är vanligast. Men det går lika bra med en tyst gitarr eller saxofon.

I stort sett det enda man kunde göra under min barndoms långfredagar var att läsa. Ingen kontrollerade vad man läste, så självcensuren fick bestämma hur spännande – eller roliga! – texter man vågade ta itu med denna dystra dag.

Den som vill komma i rätt stämning 2016 väljer med fördel en tung text som mest skapar trötthet och förvirring. James Joyces ordlek ”Finnegans wake” kan vara en bra utmaning.

Om jul finns det en massa låtar. I alla sorters genrer. När hörde du en bra påsklåt senast? Om påsken görs det nästan bara psalmer. Och enstaka barnvisor. Det finns en engelsk ramsa som heter ”Hot cross buns”, om de russinkakor med ett kors på som britterna äter på långfredagen.

Hot cross buns är småtrista. Ät gärna en sådan i dag.

Här bör vi också hylla engelsmannen Charlie Lyne som nyligen gjorde filmen ”Paint drying”. Den är över tio timmar lång och visar, javisst, hur färg torkar på en vägg. Utan klipp.

Lyne spelade in den som protest mot censur och ville göra en så tråkig film som möjligt för att reta den brittiska gransknings­myndigheten. Censuren gav nyss hans film U, tillåten för alla. Charlie Lyne samlade in 6 000 pund för att finansiera färg­torknings­­filmen.

Hoppas den kommer på dvd. I väntan på det kan man sätta på en bras-dvd och luta sig tillbaka för en stunds grubblande över allt som är fel i världen.