Undermåligt!

NÖJE

The Cure begår våld på sin egen natur

THE CURE

The Cure

GEFFEN/UNIVERSAL

Pop

Foto: Otrogna med hårdrocken.

Det är förstås beundransvärt att The Cure, efter 25 år i the limelight, fortfarande vill utveckla sitt patenterade uttryck; när man nått Robert Smiths aktningsvärda ålder brukar den mentala elasticiteten ha gått förlorad.

Mindre beundransvärt är att förnyelsen består i att de går till sängs med Limp Bizkit.

Sorry, men så ligger det till.

Som producent till detta fjortonde studioalbum har världens mest framgångsrika gother anlitat en viss Ross Robinson.

Han är känd för sina samarbeten med Korn, Slipknot, Sepultura och"just det; Limp Bizkit.

Han tvingar visserligen inte Old Bob att spela rap metal på "The Cure" - en titel som antyder att bandet nu rest en milstolpe och inget kunde vara felaktigare - men den skäggige (antar jag") amerikanens puerila estetik tillåts ändå prägla skivan. Den är hård, tung, brötig och klumpig. Ögonblicksvis låter The Cure som ett grungeband från 1994 - ett sånt som började i pudelbranschen men bytte till flanellskjortor när vinden vände och dessutom gjorde det lite för sent.

Det gör mig ont att höra.

Det Cure jag en gång älskade var ett lysande popband som sjöng för pojkar som visst gråter. Robert Smith gav röst åt de sköra, bräckliga, oroliga, annorlunda och utstötta.

Den hårdrock de nu börjat flirta med utgjorde själva motsatsen. Det var mobbarnas musik.

Riktigt hängivna - för att inte säga blinda - fans kan säkert hitta detaljer att älska ändå. I låtar som "The end of the world" och "(I don"t know what"s going) on" finns onekligen slingor som tenderar att klibba sig fast och har man den läggningen tycker man kanske det är kul när herrarna försöker närma sig lärjungarna Radiohead, men de gångerna tycker jag att de låter som ett riktigt dåligt Kent.

Som klimatet på den amerikanska musikscenen ser ut föreligger naturligtvis också risk att "The Cure" renderar bandet stora framgångar i USA. Det är väl det som är tanken med Robinson och de fula, brölande gitarrerna.

Men alla med någotsånär kritiskt sinnelag inser att The Cure begår våld på sin egen natur på detta undermåliga album.

Lyssna:

Per Bjurman