Slöseri med så mycket sömn

NÖJE

Per Bjurman rapporterar från New York

Foto: Go’ morron, Bjurre! En ny dag gryr med södra Manhattan i sikte.

NEW YORK. Ligger man med huvudet åt vänster ser man södra Manhattan från min huvudkudde.

Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att sova ibland.

Men jag önskar att jag inte behövde alls – som Wall Street-kamraten David.

Det är det jag tänker på när jag en natt ligger där i mörkret och stirrar på skraporna som glittrar downtown.

Först tänker jag i och för sig på att jag borde skaffa persienner så att jag inte hade något att stirra på och, eventuellt, kunde somna lite fortare.

Men sedan tar David över.

Han jobbar där nere, som vice vd på en bank, och han är alltid på kontoret vid sex på morgonen. Även om han suttit på vår gemensamma stamkrog på Upper East Side och hinkat scotch till halv två natten innan.

– Jag klarar mig på tre-fyra timmars sömn, säger han och slafsar i sig ännu ett av de ostron han beställer några dussin av när han är hungrig.

– Men, frågar jag och kletar lite pepparrot på en egen sladdrig liten rackare, är du inte ständigt psykotisk då?

– Nej, det är en vanesak. Vill man lär man sig att bli utsövd på några timmar.

Jag trodde ett tag han pratade skit, att han i likhet med andra business-töntar jag träffat runt samma bord bara vill skryta med sina macho-vanor , men enligt krögarinnan, som synar vilken bluff som helst med ett enda ögonkast, är den i övrigt relativt timide David the real deal.

Och därmed väcker han min avund.

Delvis för att det är uppenbart att ambitionerna en sådan sömnregim bottnar i burit frukt. Bara slipsarna David knyter runt sin italienska hals kostar mer än vad de flesta tjänar i månaden.

Men framförallt önskar jag att jag kunde fungera med lika lite sömn. Sömn är så överskattat. Varför behöver man sån? Vad menade naturen med att konstruera oss så att vi måste tillbringa halva våra liv med att ladda batterierna? Vilket fuskbygge!

Tänk vad mycket mer man skulle kunna få uträttat om man inte behövde det.

Istället för att ligga här i mörkret och hoppas på att lyset ska gå skulle exempelvis jag kunna ägna mig åt att att...tja, njuta av utsikten.

* * *

Jag är förresten avundsjuk på er som ska på Globen i morgon också.

För ni får, av sentida låtlistor att döma, höra Bruce och Big Man duellera i ”Santa Claus is coming to town”.

Jag får nöja mig med den version de spelar inne på delin när jag är där och köper diskmedel och tro mig, det är inte samma upplevelse.

ARTIKELN HANDLAR OM