Nöje

Unga konstnärer om kroppar och maskiner

Av: 

TT

NÖJE

De gör båda konst om kroppar och maskiner – Fathia Mohidin och Ida Idaida är årets mottagare av Maria Bonnier Dahlin-stipendiet. I en stor utställning på Bonniers konsthall närmar de sig en industriell estetik från två olika håll.

Den enorma salen är klädd i en starkt luktande gummimatta, och i bakgrunden maler ett fjärran, repetitivt ljud. Bonniers konsthall påminner plötsligt om ett gym, men ett som är avklätt alla sina välbekanta attiraljer.

– Om man plockar ut vissa av elementen som existerar på gymmet ur sin kontext blir de väldigt tvetydiga och det öppnar för en möjlighet att fundera på hur ens egen kropp sätts i relation till de här objekten, säger Fathia Mohidin, som vill göra konst även för andra sinnen än synen.

Hon har under en längre tid jobbat med träning som utgångspunkt i sina undersökningar av de ekonomiska, politiska och sociala konstruktioner som omger kroppen. Mohidin har inspirerats av författaren Claudia Rankines tankar om hur dagligt förtryck och osynliggörande är en tyngd som vissa kroppar måste bära på.

Kroppen som vara

En av Fathia Mohidins utgångspunker är de gränser som omger kroppen, och hur man tänjer på dem. Hon påminner om att kvinnor förr i tiden till exempel inte fick träna på gym, för att det ansågs farligt för deras reproduktionsorgan.

– Att bli muskulös och stark som kvinna är i mångas ögon inte heller förenligt med femininitet. Hur läses till exempel en muskulös svart kvinnokropp? Svarta och bruna kroppar läses som hot många gånger.

Fathia Mohidin intresserar sig för strukturer som styr kroppen, och hur den förvandlas till en vara i ett kapitalistiskt samhälle. På gymmet befinner sig kropparna nästan som i ett produktionstillstånd, menar hon. Gymmets repetitioner påminner om arbetet i en fabrik. Vissa gym har också en industriell estetik, som gör att arbetets och gymmets gränser nästan korsas. Det leker Fathia Mohidin med, och gjuter delar från träningsmaskiner i betong, som ger nya konnotationer.

– Det är intressant med kopplingen till cylindrar och kugghjul, som ger en koppling till arbete och industri. Kroppen har varit och blir fortfarande använd som en maskin. Vi ska producera och prestera. Det finns till exempel många företag som lägger in gym i sina företagskomplex, eller som skriver in träning i sina kontrakt, säger hon.

Även om hon ser de positiva effekterna av sådana initiativ pekar hon på en annan sida bakom dessa företags omsorg:

– Det handlar om att man ska orka och prestera mer.

Maskiner visar trauma

Maskiner går som en röd tråd genom båda konstnärskapen men där Fathia Mohidin är inriktad på svårgripbara strukturer arbetar Ida Idaida istället med att rent konkret suggerera fram känslor och inre processer via maskiner, enligt kuratorn Annie Jensen.

– Hon pratar om sina skulpturer och installationer som maskiner, som är ett symtom på trauma och lidande. Maskinerna har ofta ett upprepande element för hon ser loopandet och det cirkulära som ett tillstånd som man försätts i av trauma, säger hon.

I ett rum med dunkelt rött ljus står till exempel ett tält, där bilder av flugor oupphörligen loopas på tältduken. Material som plexiglas, insektsnät, flugor, saft och mikroskop förenas i verket med titeln: "truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars". En annan reslig maskin, som Ida Idaida byggt själv, snurrar runt med tygtrasor från hennes barndomshem.

Trots de olika inriktningarna tycker Annie Jensen att utställningen utgör en helhet.

– Rent estetiskt gör de mycket för varandra. Ida har det lite punkiga uttrycket medan Fathia har en extremt minimalistisk estetik. Och ingen av dem äter upp den andra.

ANNONS EXTERN LÄNK

BLACK FRIDAY: Massor av rea på populär elektronik. Robotdamssugare, hörlurar, TV. Passa på att köp innan de tar slut!

Webhallen

Publisert: