Senap, sång och slapstick

1 av 3 | Foto: LINA IKSE
NÖJE

GÖTEBORG. Årets sommarteatrar söker sig bakåt.

Här är vi i Göteborgs rika kvarter 1912, bland hycklande rika och förväxlade kärlekspar.

Roligast på scen är Reuben Sallmander. Och en hyllning till senap blir sommarens kryddstarkastes allsång.

”Spanska flugan” är över 100 år gammal, men dyker upp i varje årtionde. För några år sedan med Peter Dalle, Suzanne Reuter och Robert Gustafsson.

På 1980-talet hade Carl-Gustaf Lindstedt och Inga Gill huvudrollerna, och Lasse Berghagen spelade den unge förvirrade friaren. För 20 år sedan såg jag Ulf Larsson göra den rollen mot Pernilla Wahlgren och Maud Adams på Intiman i Stockholm. Där var också Reuben Sallmander med i en annan roll och nu spelar han pjäsens störste tönt till fumlig fulländning.
Han snubblar sig in i publikens hjärtan och kämpar med både fysisk komik och Borås-dialekt.

Allt sker hemma hos senapsdirektören som bor på Senapsvägen och dricker senapslikör. Sven Melander har senapsgul kostym, är beväpnad med skånska skällsord och drar sig inte för att improvisera repliker för att skaka om medspelarna.

Ewa Roos är hans barska hustru, ordförande i en mycket moralisk förening. De är så präktiga att de till och med kämpar för dubbel moral.
Spänningen uppstår när det visar sig att de mogna männen har hemligheter som skett i ungdomen. Det finns nu vuxna barn. För att dölja allt vävs lögner. Sven Melandet och Ulf Eklund är kul när de bryter ut i sångnummer, upphetsning och panik i rädslan att bli avslöjade.
De yngre kvinnorna spelar förtjusande förälskade, de mindre yngre kvinnorna är militanta moralister av Selmasorten.

Dussinet personer på scen, en underhållande föreställning som då och då bryter ut i gamla sångnummer med lekfulla texter. Det doftar kuplett och operett, det blir plötsligt crazy med egyptisk dans eller göteborgsflamenco.
Det är trams, men det är trivsamt trevligt trams. Mycket somrigt.