Man vill se mer av Dorsins förfärliga figurer

1 av 4 | Foto: Mats Bäcker
Andreas T Olsson möter en av Henrik Dorsins adelsmän.
NÖJE

Sällan har dödsfall framkallat så många skratt och applåder.

Det här är en mordiskt munter musikal. Henrik Dorsin har inte huvudrollen. Men det är han som ger föreställningen spets.

Man vill bara ha mer av Dorsins alla förfärliga figurer.

Suzanne Reuter sätter också avtryck i en liten syrlig roll som hatisk grevinna.
Det är inget fel på de andra. ”Gentlemannen” har en stark ensemble med skickliga musikalartister. Men deras rollfigurer är inte lika roligt skrivna, och den romantiska delen av intrigen är mest en trivsam pastisch på operetter.
Gilbert och Sullivan möter ”Downton Abbey” med några giftiga stänk Agatha Christie.

Andreas T Olsson spelar huvudpersonen, Monty, som i inledningen 1909 får veta att hans nyss döda mor kom från en adlig släkt. Men hennes snobbiga familj ville inte veta av henne och gjorde henne arvlös när hon gifte sig med en spansk musiker.

Monty kan nu bli greve och ta över familjegodset Highhurst castle. Det är bara åtta andra arvtagare i ätten D´Ysquith som står före honom. Om de alla skulle avlida...? Kan Monty hjälpa till så det händer?

”Sensationellt rolig”

Henrik Dorsin spelar alla i adelssläkten, precis som Alec Guinness gjorde när romanen blev filmen ”Sju hertigar” 1949. Grunden är samma, men intrigen och typerna helt andra. Dorsin är sensationellt rolig när prillig präst guidar runt i sin kyrka, och spelar i blixtsnabba byten skilda nedlåtande oädla adliga.

Hans första stora sångnummer heter ”Vad är fattigt folks problem?”, och det är genomgående en berättelse om klass, status och rikedom.

Montys ungdomskärlek Sibella (Sara Jangfeld) väljer bort honom för en välbärgad men tråkig man. Den förmögna Phoebe (Emmi Christensson) som han senare blir fäst vid är av den milda oskuldsfulla sorten. De kvinnor som Henrik Dorsin porträtterar är inte några feministiska förebilder, och ett roligt sångnummer lovordar manlig vänskap med en rejäl portion glimtar i ögon.

Storslagna sångnummer med drag av music hall, och Emmi Christensen visar upp samma operakvaliteter i rösten som i ”Phantom of the opera”. Scenografin använder digitala projektioner på ett effektivt och underhållande vis.

Bra överraskande vändningar i komedin om den gamla goda onda tiden. En cyniskt mörk saga om många osympatiska människor. Skrattar bäst som skrattar sist.

Och det gör man.

ARTIKELN HANDLAR OM