Vi kommer alltid att minnas Rikard Wolff som sympatisk mc-knutte och elakt lejon

NÖJE

Han var redan ett hyllat namn bland de som går på teatern.

Men det var när han tog på sig en skinnjacka och som Zac gränslade motorcykeln i ”Änglagård”, som Rikard Wolff blev folkkär som få.

Och på köpet en person som förändrade folks syn på homosexuella.

1 av 2 | Foto: Peter Knopp
Rikard Wolff och Helena Bergström under inspelningen iav ”Änglagård – andra sommaren”.

Det sistnämnda tyckte Rikard Wolff var viktigt.

Visst, det fanns redan öppet homosexuella förebilder i artistvärlden. Jonas Gardell, förstås. Eva och Efva (Dahlgren, Attling) blev det några år senare. Och Rikard Wolff hade tidigt ”kommit ut” som gay. Men innan våren 1992 brydde sig inte så många, han var då mest känd för finsmakarna som hade sett honom i teateruppsättningar i Stockholm av då nya, djärva och stilbildande regissörer som Hilda Hellwig, Suzanne Osten och Richard Günther.

”Änglagård” ändrade på allt.

Fick kungligt beröm

Från alla tiders mäktigaste galapremiär på Göteborgs filmfestival, med en stående ovation på tio minuter, till att det blev en av alla tiders största svenska publikframgångar.

Sedan dess var han Zac med hela svenska folket.

Vi pratade om det när jag nästan tjugo år senare följde inspelningen av ”Änglagård – Tredje gången gillt” på plats i Ulricehamn.

– Så fort jag stuckit näsan utanför husknuten, har jag blivit påmind om rollen. Efter en julkonsert i Oslo, kom norska kungaparet Harald och Sonja fram efteråt och de ville bara prata om hur mycket de älskade filmen, sa han.

Han berättade om hur filmrollen förändrade livet både privat och karriärmässigt. Regissören Colin Nutley och motspelerskan Helena Bergström blev ända tills han dog två av hans allra närmaste vänner. Han var gudfar till deras dotter Molly, numera också erkänd skådespelerska.

Slog igenom 1981

Och tack vare det kändisskap som ”Änglagård” medförde vågade allt fler satsa på honom. Han gick göra skivor och turnéer som sångare.

Och han var övertygad om att filmen ändrade folks syn på homosexuella.

– Jag tror Colin gjorde Zac till gay/slash/bisexuell helt enkelt genom att välja mig till rollen. Filmen blev en murbräcka där, att ha en sådan empatisk gay rollfigur som man tar till sig, i en stor svensk folklig film, sa han.

Sedan dess har Rikard Wolff haft svenska folket med sig. Som skådespelare, som artist, som estradör.

Ett första genombrott, på teaterscenen, kom 1981 i titelrollen i Friedrich Schillers ”Don Carlos” på Teater Aurora, som drevs av regissören Hilda Hellwig.
Han gick sedan Teaterhögskolan i Malmö 1984-1987. Fick uppmärksamhet för titelrollen i ”Mefisto”, examensarbete på skolan i regi av Richard Günther.

Stora och mäktiga roller

Rollen som kultförklarade och strulige poeten Paul Andersson (1930-1976) mot Görel Crona och Thomas Hellberg i tv-serien ”Apelsinmannen” (1990) var första gången han nådde en stor publik via tv-rutan.

Och så kom ”Änglagård”.

Och med det ett kändisskap som innebar att han blev ett eftertraktat namn hos alla.

Det ledde till huvudroller på teatrar runtom i landet.

Några år tidigare hade han i och för sig redan spelat luffarpar med Tommy Berggren i ”I väntat på Godot” på Dramaten.

Nu väntade ”Hamlet” på Östgötateatern, ”A chorus line” på Göteborgsoperan, Shakespeares ”Richard III” på Riksteatern, konferenciern i ”Cabaret” på Stockholms Stadsteater. Stora och mäktiga roller som Rickard Wolff satte sin egen personliga prägel på. Och Salieri i två olika uppsättningar av ”Amadeus”.

Hedrad av Frankrikes president

Parallellt gjorde han skivor och konserter. ”Det sitter en pojke på månen” blev något av hans signaturmelodi.

Och parallellt med det sjöng och/eller gestaltade han regelbundet Edith Piaf, Jacquel Brel och Barbara. Hans kärlek till och engagemang för och hans förmåga att gestalta franska chansons, ledde till att han av Frankrikes förra president, François Hollande, utsågs till Riddare av Franska Hederslegionen.
Intresset för finkultur, innebar inte att Rickard Wolff hade någon nedlåtande syn på mer populärkulturella fenomen.

För fyra år sedan tävlade han i Melodifestivalen med ”En förlorad sommar”, komponerad av ”Så mycket bättre”-aktuella Tomas Andersson Wij. Blev ingen braksuccé, han kom 7:a i deltävlingen i Göteborg, men många har genom åren tagit till sig hans lite speciella sätt att ibland liksom pratsjunga sig genom melodierna.

Han tog också över som gåtställaren i TV 4:s ”Fångarna på fortet”, efter Börje Ahlstedt. Rikard Wolff gick under namnet Le Wolff.

Framför kameran har han gjort ett 30-tal film- och tv-roller. Mycket ihop med Colin Nutley och Helena Bergström, den sistnämnda både som motspelerska och när hon har regisserat filmer.

Det sista han gjorde var en stor roll i årets julkalender ”Jakten på tidskristallen”, en äventyrshistoria där han spelar Dr. Ruben och som drar igång i SVT 1 i december.

Lunchade på hans stamkrog

Rollen som Zac, den som väl han främst kommer att bli förknippad med, gjorde han i totalt tre filmer.

Under senare år var Stockholms Stadsteater hans ”hem”.

”Dorian Grays porträtt”, efter Oscar Wildes roman, blev det sista han gjorde där. Något år tidigare gestaltade han revykungen Karl Gerhard (1891-1964) i en mycket minnesvärd musikalisk pjäs som blev en makalös succé på teatern.

Hade premiär på Lilla scenen, men fick flytta till Stora scenen på grund av publiktrycket.

Sista gången jag pratade med Rikard Wolff, var när vi åt lunch på hans stamkrog vid Zinkensdamm på Södermalm i Stockholm, bara några kvarter från hans bostad. Vi träffades för att prata om just den rollen.

Han var mäkta stolt över framgången. Berättade att en värdemätare på exakt hur stor pjäsen ”Karl Gerhard” hade blivit, var ett besök i den lokala livsmedelsbutiken.

– Om man möter en som säger något vänligt i backen på väg dit, en annan utanför och en tredje inne i på Konsum, då förstår man att det rullar på rätt bra, sa han.
Han var också tydligt märkt av sin sjukdom, lungemfysem, den som så småningom gjorde att hans liv blev alldeles för kort.

Han berättade att det tog på krafterna bara att promenera fram-och-tillbaka till krogen.

Lejonet skrämde slag på barnen

Jag förstod inte riktigt hur han orkade spela Karl Gerhard var och varannan kväll.
Men det är som att det är något med dessa underhållare. The show must go on, liksom.

På scenen och framför kameran spelade Rickard Wolff alla tänkbara sorters människor på ett sätt så att publiken levde sig in i historierna totalt.

Goda, onda, maktfullkomliga, kuvade, smarta, dumma, roliga, trista, småborgerligt normala, psykopatiskt galna. Inget var främmande för skådespelaren Rikard Wolff.
Privat kändes han bara… genomsnäll och genomtrevlig.

Den enda onda man kan säga om Rikard Wolff, skulle väl vara att han kanske har skrämt slag på flera generationer barn, när han med sin djupa basröst dubbade det elaka lejonet Scar i tecknade Disney-filmen ”Lejonkungen” (1994), en av alla tiders populäraste barnfilmer.

Men det är inte fy skam att gå till historien inte bara som mc-knutten Zac, utan också som filmhistoriens mest elaka lejon…

Rikard Wolffs karriär - från Änglagård till Melodifestivalen 01:13