Cecilia förtjänar all heder för sitt ofantliga mod

avKerstin Weigl

NÖJE

Kerstin Weigl: ”Berättelsernas kraft föder förändring”

Jag vill att vi ska beundra Cecilia Ekeblom i dag. Hon bestämde sig för att inte skämmas för något hon ­inte har gjort.

Det är ingen liten sak.

Förra året beslutade sig 28 000 svenska kvinnor för att berätta att de hade misshandlats. Många av dem av en man de älskat, litat på, fått barn med. De gick till polisen.

Men de flesta håller tyst.

Hur många som misshandlas i sina hem vet ingen. Fyra av fem fall anmäls aldrig, tror man. Bakom stängda dörrar pågår ­våldet: sparkar, nyp, slag, kränkningar, örfilar, våldtäkter.

Kvinnorna sminkar över sina skador. De fruktar mer stryk. De skäms. De tänker: han ångrar sig. Vi älskar varandra!

Så ser det ut, och det är inte konstigt.
 

Att komma ur en våldsam relation kan vara mycket svårt. Det gäller kvinnor i alla ­yrken, miljöer, socialgrupper. Våld i hemmet är en global ­epidemi ingen larmar om, då problemet alltför länge setts som privata familjeangelägenheter i stället för samhällsproblem.

Men kvinnor som Cecilia Ekeblom förändrar världen. Jag menar allvar. Min övertygelse är att de många berättelsernas kraft föder förändring. ­Våldet måste få ansikte, kropp och röst.

Under förra året arbetade jag med ett projekt, delvis publicerat i Aftonbladet som serien ”Dödsorsak kvinna”. Jag, Karin Alfredsson och ­Linda Forsell reste i tio länder för att dokumentera våld mot kvinnor.
 

Överallt mötte vi kvinnor som överlevt en våldsam relation och ville ­visa sina ansikten och kroppar, med och utan skador.

I Brasilien träffade vi Maria Da Penha som sitter i rullstol efter ­makens två mord­försök, hon framträdde i teve, ­vilket ledde till en ny lag om våld mot kvinnor, som fick hennes namn.

Bara ett av många exempel på hur offentlighet lett till vanliga människors ­ilska och krav på handling.

Vi föreställer oss gärna att de värsta problemen pågår ­någon annanstans, utom vår kontroll. Men vart ­tionde barn i Sverige har upplevt och sett sin mamma misshandlas. Låt oss bli mer ­upprörda över det.