Slående likheter mellan Oasis och Tarantino

1 av 2
Brad Pitt och Leonardo DiCaprio i Tarantinos film.

NEW YORK. Quentin Tarantino är Hollywoods motsvarighet till Oasis.

Han började med två rykande knockout-alster – och har sedan bara gjort ”Be here now” om och om igen.

Tanken slår mig när jag ser Sverigeaktuella kritikersuccén ”Once upon a time…in Hollywood” i en lika förväntansfull som fullsatt megasalong på Kips Bay-biografen på andra avenyn.

Den är förstås inte dålig. Den åldrande nörden kan ju hantverket som få andra och skapar till exempel en förstummande replika av det sena 60-talets Los Angeles, får ut precis allt av Leonardo DiCaprio och, framförallt, Brad Pitt och kreerar en slutscen som…mja, inga spoilers här, men den är tillfredsställande.

För förtjust i sin egen förträfflighet

Precis som alla andra filmer han gjort sedan ”Jackie Brown” är ”Once upon a time…” dock för lång och för ofokuserad och för förtjust i sin egen förträfflighet.

I synnerhet i jämförelse med ”Reservoir dogs” och ”Pulp fiction”, de två första titlarna i Tarantino-katalogen (man kan med fördel räkna in ”True romance” också, samma andas barn fast han bara skrev manus till den).

Det var explosiva urladdningar en hungrig filmkonnässör uppenbarligen hade väntat hela livet på att få göra; fullsprängda av energi i varje scen, tajta som hårt packad dynamit i alla vändningar, rappa och coola och roliga. Jag ser om om dem lika ofta som jag lyssnar på mina favoritalbum och kan i princip varje replik utantill. 

Sedan började vår kaliforniske fantast istället filma långa och ”skickliga” epos, med sekvenser som inte svänger alls men likafullt pågår för evigt och nej – inte ens om jag anstränger mig kan jag citera mer än enstaka one-liners i ”Jackie Brown”, ”Kill Bill”-dubbeln, ”Death rroof”, ”Inglourious basterds”, ”Django unchained”, hemska ”The hateful eight” eller, för den delen, ”Once upon e time…”.

Drog i sig på tok för mycket kokain

Parallellerna med bröderna Gallagher och deras lilla popband är uppenbara, inte sant?

De inledde också med två veritabla smockor till utgåvor, laddade med komprimerade kanonlåtar ingen kunde låta bli att nynna, eller skråla, med i.

Sedan fick de för sig att de var konstnärer, drog i sig på tok för mycket kokain och släppte ”Be here now” – den musikaliska motsvarigheten till ”Kill Bill”, full av välbyggda men såsiga sånger som aldrig tar slut.

Så, jag vet inte…don’t look back in anger, Quentin. Men look back.

ORSAKER TILL EXTAS

Loudest Voice (Showtime-serie)

Slutade lika briljant som den började och nej, Russel Crowe har ALDRIG varit bättre.

Succession (HBO-serie)

Inledningen av andra säsongen lovar nya stordåd. Det finns absolut ingen att tycka om nu heller, alla är as. Just så ska det vara.

Petit League – Rattler (Album)

Lite spinkig New York-punk är ju precis vad världen behöver så här till sensommaren.

avPer Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM