Khemiri: Skriva på engelska räddade mig

Ann Edliden/TT

Publicerad 2023-09-05

Jonas Hassen Khemiris nya roman ”Systrarna” skiljer sig från hans tidigare. Han skrev den på engelska – och kom närmare sitt förflutna än någonsin.

– Vissa scener har jag försökt skriva i 20 år. Det var först när jag bytte språk som jag lyckades.

”Systrarna” handlar om tre systrar som väcker nyfikenhet när de flyttar in i miljonprogramsområdet på Södermalm tidigt 2000-tal. De pratar bara engelska sinsemellan och deras öden verkar förutbestämda att sammanflätas med författarens, vars alter ego har samma namn i boken.

– Det är som att de har en helt egen värld och gemenskap via språket. När jag var yngre gjorde jag och mina kompisar – och säkert många i min generation – upptäckten att vi kunde öka vår coolhetsfaktor genom att slänga in lite engelska ord. Trots att ingen av oss hade varit i USA så satt vi där på McDonalds och slängde oss med fraser ur hiphop-låtar utan att känna till bakgrunden.

Romanen genomsyras av systrarnas engelska dialog. Ett medvetet drag från författaren, som skrev hela romanen på engelska – innan han själv översatte den till svenska.

– Det finns ingenting mer förlamande än perfektion. För mig blev det på något vis enklare tack vare att jag har mina begränsningar på engelska. Jag bestämde när jag skrev det första utkastet att jag inte fick googla upp något ord utan skriva med det språk jag hade. Att skriva utkastet på engelska räddade mig.

TT: På vilket sätt?

– Jag kunde skriva scenerna med min mamma och pappa och den version av Jonas som finns i boken. Scener som jag aldrig har kunnat skriva, men som jag har försökt att förstå hela livet. Det har gjort för ont att formulera sig, eftersom de har suttit så djupt i mig. När jag bytte språk så fungerade det plötsligt.

Gränsen suddas ut

Ett tema i ”Systrarna” är tiden som går. Romanen är uppdelad i kapitel där tidsrymden krymper ju längre fram i handlingen läsaren kommer. Samtidigt suddas gränsen mellan fiktion och verklighet ut.

– För mig var det en utmaning att hitta balansen i hybridformen. Halva boken är självbiografisk, eller ser självbiografisk ut, och andra halvan är helt fiktiv. Jag älskar när personer i boken börjar ta över berättelsen och har tydliga idéer om vad de vill göra. Jag är inte säker på vad det är som uppstår när de två berättelserna rent fysiskt hamnar bredvid varandra, men det skapar en framåtrörelse.

Jonas Hassen Khemiris förra roman ”Pappaklausulen” utkom 2018 och utsågs till finalist om en amerikansk National Book Award. Boken tog inte hem priset, men han tilldelades ett stipendium från The Cullman Center. Det innebar en fast arbetsplats på New York Public Library och möjligheten att forska i bibliotekets samlingar.

Familjens resa fördröjdes dock på grund av pandemin. Under tiden hann det projekt han hade sökt stipendium för anta en helt ny form.

– Jag längtade efter att få komma till biblioteket och samtidigt började jag höra tre röster i mitt huvud. De vägrade släppa taget. När jag öppnade dörren till mitt arbetsrum satt systrarna där och övertalade mig att deras liv var mycket mer intressanta än det jag hade tänkt skriva.

”Blev en tävling”

Jonas Hassen Khemiri säger att han stack ut bland de övriga forskarna.

– Vi hade en magisk bokhylla dit vi kunde beställa vad som helst från deras oändligt stora arkiv. Det blev nästan lite som en tävling mellan de andra professorerna och historikerna. De beställde drivor av böcker och sneglade in på varandras kontor för att se vem som hade beställt flest och tjockast böcker. Jag beställde till en början bara upp två – och båda var romaner.

Trots att han inte följde den tänkta projektplanen kommer han att få fortsätta arbeta från en plats inne på biblioteket. Under tiden arbetar han även med att undervisa i kreativt skrivande på New York University.

– Jag är otroligt mån om att studenterna ska läsa böcker i översättning. Att påminna dem om att det finns en hel värld av fantastisk litteratur skriven som på ett språk som inte är engelska. De fick läsa ”Herr Arnes penningar” av Selma Lagerlöf och en av dem sade ”Det här borde bli en Netflix-serie!”.

ANNONS