En dokumentär om ett krig som USA aldrig kan glömma

Markus Larsson om ”The Vietnam war”

NÖJE

”The Vietnam war”.

Det kan vara den tyngsta dokumentären som har gjorts om ett krig som USA aldrig kan glömma.

På 80-talet var Vietnamfilmerna en sorts initiationsrit.

Titlarna hade en mystisk och barnförbjuden dragningskraft.

Jag kände på mig att jag skulle lära mig något hemskt om jag såg dem, något som inte ens läskiga skräckfilmer i rymden, där ingen kan höra dig skrika, kunde berätta.

Att bygga upp en vuxen film- och musiksmak sker naturligtvis långsamt och i flera steg.

Men Oliver Stones ”Plutonen” från 1986 var ett sjumilakliv.

Att Charlie Sheen, som spelar huvudrollen, var och är en lika bra skådis som en stövel spelar ingen roll.

Efter ”Plutonen” kändes varken boxaren Rocky, Indiana Jones äventyr i ett fördömt tempel eller Ripleys möte med ett monster som äter sig genom John Hurts bröstkorg mitt under en annars trivsam middag på farkosten Nostromo intressant längre.

Särskilt scenen där en amerikansk soldat, utan någon rimlig förklaring, hamrar ihjäl en civil vietnamesisk pojke med gevärskolven och visslar till och säger:

”Holy shit, såg ni hur skallen sprack? Jag har aldrig sett så mycket hjärna.”

Jag såg resten av filmen med ett växande och sorgset illamående. När Elias, som spelas av en fenomenal Willem Dafoe, sträcker upp händerna i sitt ikoniska dödsögonblick ville jag bara blunda.

Jag var helt enkelt inte van att se filmer där ”den goda sidan”, det ville säga amerikanerna, betedde sig som svin. Jag var inte förberedd på att den enda anständiga ”hjälten”, det vill säga Elias, skulle dö innan eftertexterna. Jag hade över huvud taget inte behövt sätta grundläggande meningar och ord som ”den goda sidan” och ”hjälte” inom citationstecken.

Ikonisk för västerländska popkulturen

Inget annat krig har haft ett lika stort inflytande på den moderna västerländska popkulturen som Vietnam.

Dels genom filmer som ”Plutonen”, ”Full metal jacket” och ”Apocalypse now”, och dels tack vare musiken som förknippas med tragedin.

Vietnamrock är en tydlig och speciell genre. I dag går det exempelvis inte att lyssna på Jimi Hendrix inspelning av ”All along the watchtower”, ”Fortunate son” med Creedence Clearwater Revival, Stones ”Gimme shelter” och The Doors ”Riders on the storm” utan att se smattrande rotorblad i glödande motljus eller napalmexplosioner framför sig.

Flera av de låtarna används även som tidsmarkörer i ”The Vietnam war”, den nya och minst sagt monumentala dokumentärserien av Ken Burns. Men frågan kvarstår: ska katastrofer tonsättas av coola rockstjärnor?

På SVT Play är serien tio timmar lång. Men det oklippta amerikanska originalet plussar på ytterligare åtta timmar.

Burns vill verkligen göra den definitiva berättelsen om konflikten som rasade i Kambodja, Laos och Vietnam mellan 1955 och 1975 men som började långt innan, ett heltäckande dokument där inte en enda sten lämnas orörd.

Resultatet är kalejdoskopiskt, informativt, långsamt och utmattande. Tack vare seriens längd och omfattning får man en liten aning om hur fatalt utdraget, hopplöst misslyckat och frustrerande kriget var.

Ett välkommet perspektiv på infernot

Hjärtat är intervjuerna med krigsveteranerna och deras anhöriga. ”The Vietnam war” är i första hand en historia om USA, men Burns har har träffat ovanligt många soldater och officerare från både Nord- och Sydvietnams arméer som ger en annat och välkommet perspektiv av infernot.

Allihop ger ett mänskligt ansikte åt arkivmaterialet. Ibland vet man inte om man ska blunda eller gråta. Kanske både och.
Utgången var egentligen given på förhand. Om de amerikanska soldaterna förlorade fick de åka hem. Om invånarna i Nordvietnam gav upp skulle deras hem inte finnas kvar. Motivationen går inte ens att jämföra.

Klassperspektivet är den starkaste undertonen. Det var de fattiga i USA, sönerna från arbetarklassen eller de afro- eller latinamerikanska minoriteterna, som fick offra sig i ett poänglöst krig. Resten kunde relativt obekymrat gå vidare, utbilda sig och bygga framgångsrika liv.

Ken Burns är övertygad om att Vietnamkriget skapade det splittrade och politiskt låsta USA vi ser i dag.

Ska man blunda – eller gråta?

Jag har sett och läst många filmer och böcker om kriget, men aldrig upplevt en lika djup och skakande sorg som när Burns låter dokumentären sluta vid Vietnammonumentet i Washington, D.C..
Ska man blunda? Eller gråta? Eller både och?
Vietnamkriget var en tragisk produkt av kolonialism, inkompetens och politiska lögner.

”The Vietnam war” visar, som få dokumentärer lyckats med tidigare, att alla inblandade förlorade.

Och fortsätter att förlora, än i dag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film