Mejla

Per Bjurman

Oväntat vackert på Bob Dylans nya

NÖJE

Per Bjurman lyssnar på en raspig crooner i Nashville

NASHVILLE. Som av en händelse har jag Nashvilles skyline i blickfånget första gången jag hör nya Dylan.

Det känns mycket lämpligt.

För plötsligt sjunger Herr Bob ”bättre” än han gjort sedan han för 46 år sedan gav ut ett album som hette just ”Nashville skyline”.

Det är ju det förbluffande med ”Shadows in the night” - den färska giv från Bob Dylan där han tolkar tio romantiska serenader idolen Frank Sinatra spelade in under olika delar av sin karriär.

Efter ett decennium när den nu 72-årige legendarens röst ­bara låtit skrovligare och skrov­ligare - och på ”Tempest” för snart tre år sedan antog formen av ett multnande ark från Gamla testamentet - kommer han plötsligt till oss som crooner.

En crooner med viss oxid­beläggning på stämbanden ­visserligen, men ändå.

Han sjunger lätt, rent och känslosamt - precis som texterna och sångernas melodiska ­anslag i traditionell mening ­förutsätter.
 

Jag står vid ett hotellfönster, 21 våningar ovanför asfalten, och tittar ut över centrala Nashville första gången jag hör den förtjusande lilla kollektionen och det är, som det brukar heta, en händelse som ser ut som en tanke.

Senaste gången Dylan chockade sin publik med den sortens tilltal var ju på ”Nashville sky­line” 1969.

Den skyline han såg då var väldigt olik den jag har framför mig - det fanns till exempel ingen Batman-skrapa mitt i smeten och Broadway var inte den pråliga bondfångarfestival den blivit de senaste decennierna - och skivan han gjorde då, med bland ­andra självaste Johnny Cash, var i musikaliskt avseende helt ­annorlunda.
 

Men kopplingen mellan en ”Stay with me”, min favorit på nya skivan, och en ”Lay lady lay”, det kanske mest kända numret från ”Nashville skyline”, är tack vare de vokala lik­heterna ändå självklar.

För mig är mer konventionell och polerad sång nu ­inte per automatik att föredra framför det som brukar höras på Dylan-album.

Tvärtom har jag alltid tyckt att han låtit som, ja, sexigast när han varit som minst inställsam vid mikrofonen - och till och med det mest provocerande kraxandet på nämnda ”Tempest” tilltalar mig.
 

Men det han gör på ”Shadows in the night” är så oväntat och vackert, och dessutom bitterljuvt romantiskt på ett sätt som ingenting egentligen är nuförtiden, att jag älskar det med.

Särskilt med Nashville skyline i blickfånget.

Orsaker till extas

”Trevligt folk” (film)

Jag känner, for the record, upphovsmännen, men ännu bättre känner jag staden de porträtterar och denna bedårande film är exakt vad den behöver se nu.

Bob Dylan – ”Shadows in the night” (cd)

Ett romantiskt litet underverk.

Robert's western world (Nashville-bar)

Bästa, och minst turistiga, honky tonken på vilda Broadway.

ANNONS EXTERN LÄNK

Pro behandlingar anpassade för hemmabruk - 25% på Swiss Clinic hos NordicFeel här

NordicFeel

Av: 

Per Bjurman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Bob Dylan

Nashville

Skivrecensioner

Per Bjurman