Bieber-fansens dyrkan är sund – inte konstig

1 av 9
Justin Bieber anländer maskerad till Grand Hôtel – steget före den maskerade kvinnan.
NÖJE

Tänk om det inte alls är galet att stå och gråta och skrika efter Justin Bieber.

Tänk om det är så att vi vuxna faktiskt har någonting att lära av fansen.

Zandra Lundberg.

Det står två flickor utanför Grand Hôtel i Stockholm och fullkomligen bryter ihop.

Runt omkring dem hörs öron­bedövande skrik.

De håller om varandra och stora tårar trillar ner längs kinderna på dem.

Justin Bieber, iklädd en svart skidmask, har nyss passerat horderna av fans och gått in på hotellet.

Tillbaka till ”verkligheten”: i ett rätt trist öppet kontorslandskap i centrala Stockholm ojar sig två vuxna över vad det är som egentligen HÄNDER!?

”Jag har väl aldrig sett på maken”, säger man om bilderna och tv-sändningarna från Grand Hôtel.

Den ene skakar på huvudet och trycker i gång kaffemaskinen för fjärde, kanske femte, möjligtvis sjätte gången den här dagen.

Nej, det är verkligen helt galet det här kring Justin Bieber, slår man fast och klunkar girigt i sig kaffeblasket.

Här skulle jag vilja passa på att stoppa bandet och göra en stilla reflektion.

Å ena sidan har vi de två tjejerna som nyss sett Justin Bieber. De är unga, kanske 12–13 år. I deras kroppar virvlar en massa känslor som de väljer att rikta mot sin idol. Det är kärlek, glädje, förhoppningar och kanske ett stänk av rädsla.

När han väl kliver ur bussen, skitsamma om han gör det i en skidmask, så exploderar de här tjejerna. Hela känsloregistret kommer på en och samma gång. Det forsar ur dem, för något som knappt varar mer är några sekunder.

Å andra sidan har vi de här välanpassade lönearbetarna vid kaffe­automaten. De tillbringar minst 40 timmar med varandra i veckan.

40 timmar utan att visa en enda känsla.

Inombords däremot är ett virrvarr. Kanske känner de sig frustrerade, kanske är de olyckliga, missnöjda, förbisedda, oälskade, osäkra. Men de här känslorna trycker de undan, så gott det går det vill säga. Ibland sipprar det ut en del genom bittra kommentarer, sarkasm eller rent och skärt gnällande.

Därför blir det också så naturligt att himla med ögonen över de känsloladdade tonåringarna som står utanför Grand Hôtel med ansiktena förvridna i gråt. Det är enklare att avfärda det som någonting konstigt än att tänka att det faktiskt är sunt, och Gud förbjude, kanske låta sig inspireras till att deala med sina egna känslor.

Nej, då är det smidigare att vänta till fredagen, dra med några från jobbet på after work. Dricka två, tre stora stark för mycket och låta känsloregistret svalla, stå packad och berätta lite för mycket om sina drömmar om kärlek och lycka.

Skämmas dagen efter och låtsas som ingenting på måndag igen.

avZandra Lundberg

ARTIKELN HANDLAR OM