Folket, stjärnorna och media kränkte USA:s tunnhudade president

NÖJE

Madonna. Yoko Ono. Scarlett Johansson, Cher, Alicia Keys, Amy Schumer, Ashley Judd, Julia Roberts, Emma Watson, Patricia Arquette, Helen Mirren, Cynthia Nixon, Whoopie Goldberg, Edie Falco...

Och cirka fyra miljoner andra i den största demonstrationen i USA någonsin.

President Donald Trump hade bara countrystjärnan Toby Keith.

1 av 9 | Foto: AP
Madonna – en av fyra miljoner kvinnor och män som protesterade mot Donald Trump. ”Revolutionen börjar här”, sa ikonen från scenen.

Jag har naturligtvis inget emot psykiskt sjuka personer.

Men Donald Trump är president i USA. Ingen lämplig position för en man som bör ha varit inlagd på min gamla arbetsplats, Birgittas sjukhus i Vadstena, om han inte haft turen att födas till miljardär.

Utan daddor hade Trump inte klarat tillvaron.

Det andra och större problemet är hans politik. Vid installationen i fredags höll han ett tal som liknande inget annat installationstal jag sett. Äldre och klokare människor säger att ingen president i USA låtit så protektionistisk, populistisk och nationalistisk någonsin. Samtidigt som han ingenting sade för att försöka ena ett djupt splittrat land, som till exempel George W Bush gjorde efter sin valvinst år 2000.

Trump är den minst populära presidenten i USA sedan Gallup började mäta saken på 1930-talet.

Även vid en presskonferens hos CIA i lördags kväll lät han som en förbittrad förlorare snarare än den store vinnaren när han förolämpade underrättelseorganisationen genom att inte, vilket var poängen med besöket, hylla stupade spioner. Han talade om sig själv. Ofta tappade han tråden i bisarra sidospår om sin ålder, förljugna medier och att han minsann kommer från en intellektuell familj. ”Jag är, liksom, en smart person”.

Vilket han förstås är. Smart men inte intellektuell. Tvärtom är han den antiintellektuella samtidens mest skinande exempel. Och han byter åsikt efter den han senast talade med och är vidöppen för stimuli.

1 av 5 | Foto: AP
Trump upprör CIA genom att tala om sig själv framför minnesväggen med stupade agenter.

Förre CIA-chefen John Brennan ansåg att Trump ”borde skämmas över sig själv” för att sitt självförhärligande inför en minnesmur med namn på hjältar som dött för USA:s skull.

Även jag tänkte att Trump var ovanligt snarstucken, förvirrad och konstig även för att vara Trump, vilket inte säger lite.

Trots att jag hela kvällen kollat på samma tv-kanal, CNN, som rapporterat om den magiska Women’s march on Washington förstod jag inte varför han var så extremt obalanserad.

Först i dag fattade jag när New York Times (som Trump kallar lügenpresse på samma vis som althögern i Sverige och England kallar Dagens Nyheter respektive The Guardian för lügenpresse) skrivit den lilla meningen ”kommentarer om storleken på installationspubliken fick herr Trump att bli alltmer arg under fredagen”, enligt källor.

Självklart. Såklart. Givetvis.

Mycket få människor – jämfört med Barack Obamas tillträde 2009 som lockade 1,8 miljoner – kom till Washington för att hylla Trump och lyssna på C-sorteringen av USA:s artister, den utmärkta och mycket kände countrystjärnan Toby Keith möjligtvis undantagen, vid installationen och konserten kvällen innan.

Att det är sant att besöksantalet var betydligt mindre hindrar inte att Trump, troligen helt på riktigt, anser att media ljuger när media bevisligen säger sanningen. Min lilla gissning att Trumps hat mot pressen inte bara är klassisk fascistisk taktik utan att det är hans mentala problem som talar – även om det förstås är svårt att skilja det ena från det andra, precis som med Adolf Hitler. Med en liknande totalitär ledartyp som Rysslands Vladimir Putin är det glasklart att allt han gör och säger är noga och iskallt uttänkt. Putin är ex-KGB, Trump är ex-dokusåpastjärna och goddagspilt.


Trump skickade till och med ut sin stackars pressekreterare, en Bagdad Bob-typ vid namn Sean Spicer som med bortförklaringar och lögner försökte förklara att fakta var ljug.

Trumps publik mot Obamas publik - ingen medielögn.

Och då fattade jag, till sist, att om Trump var arg redan på fredagen så måste det ha sprakat sönder inom honom under lördagen.

Lika stora protester såg inte USA ens under Nixon och Vietnamkriget eller under medborgarrättseran. Det är inte underligt att kampviljan växer när en så reaktionär man får makten, någon som byggde halva sin kampanj på rasism och fientlighet och som allra första dagen på jobbet såg till att Vita husets hemsida tog bort passager om miljöfrågor och hbtq-rättigheter.

Att mellan 3,5 och 4,3 miljoner människor över hela USA (samt otaliga i hela världen inklusive Stockholm men det struntar nog Trump i) och den absoluta eliten av kvinnliga artister och konstnärer protesterade mot honom – och att det sändes i tv överallt! – måste en narcissistisk sociopat uppleva på ett sätt som ingen av oss någorlunda friska människor ens kan föreställa oss.

Det måste skära djupt, djupt ner själen. Han är så oerhört tunnhudad och lättkränkt.

Därmed begripligt att han kom till CIA och inte lyckades klämma ur sig mycket mer än att ”Jag står bakom er 1000 procent” (som om det fanns mer än 100 procent, bara en sån sak).

Det typiska, trista, deppiga och farliga – och om vi inte vant oss redan så är det dags att vänja sig nu – är att alla dessa vanvettigheter som Trump gör, säger och twittrar är så spännande och hallucinatoriskt fascinerande för alla inklusive media.

Mörkret blev huvudperson i den här tidningstexten, istället för de fyra miljoner fantastiska människor som fredligt, vackert och värdigt promenerade för ljuset.


VECKANS...

...BABE. Thorsten Flinck. Tror skådespelaren kommer dansa skiten ur de andra i TV4:s ”Let’s dance” i vår.

Thorsten Flinck ska dansa.

…FAVORIT. Axel Odelberg kan bli den andre snubben som vinner ”Sveriges mästerkock”. Väldigt tidigt gissat av mig nu men det är sånt jag håller på med.

...SVENSK-TEVESERIE. ”Innan vi dör”, SVT1, söndagar klockan 21. Jag brukar vara högst förlåtande mot skarvningar, otrovärdighet och slarv i svenskt tv-drama men den här biljakten i slutet av första avsnittet kan vara det dummaste jag sett. Marie Richardssons och Magnus Kreppers poliser hade i verkligheten bara lagt sig bakom skåpbilen och kallat på förstärkning. Istället fördes handlingen vidare genom en våldsam bilkrasch. Men. Bortsett från det: svenska polisthrillers mår bättre än någonsin.

1 av 4 | Foto: SVT
”Innan vi dör”.

...KOLONIALISM-TEVESERIE. ”Taboo”, HBO Nordic. Ruskigt starkt drama i 1800-talets London där Tom Hardy utmanar det korrumperade monopolet Brittiska Ostindiska Kompaniets makt om världshaven med en egen flotta. Det görs för få serier där brittiska gentlemän beskrivs som de vämjeliga kolonisatörer och slaktare de egentligen var.

...GRATISDOKUMENTÄR. Filmmakaren är min vän och den avlidne var det, men det hindrar mig inte från att tipsa om Olle Ljungström i Afghanistan” av Pål Hollender eftersom den är otäck och omistlig för alla Olle-fans.

...FÖRLÅT. Jag lovade förra veckan att skriva om The Band-mannen Robbie Robertsons strålande självbiografi men Donald Trump kom i vägen, som så ofta. Det kommer.

Pål Hollender filmade Olle Ljungström

...FILMPOP. ”Reverseries”, Jennie Abrahamson. Det här borde vara soundtracket till fortsättningen på tv-serien ”Twin peaks”, som börjar på Showtime i USA 21 maj (oklart med svensk distribution). Vacker musik som påminner om kompisen Peter Gabriels mest esoteriska stunder.

Foto: BBC
”Line of duty” – borde varit topp-14.

…TV-MEDGIVANDE. Ni som sa att jag glömde brittiska ”Line of duty” när jag listade 2016 års 14 bästa tv-serier hade rätt. Men vilken deppfest alltså. Jag ser den i playtjänsten Cirkus. Hör av er på mitt Twitter med fler korrekta klagomål. Eller mejl. Eller brevduva.