Mejla

Fredrik Virtanen

Skit behöver inte vara skit

Lars Norén.
Lars Norén.

NÖJE

”I väskan av glas reser sig mörkret i min lekamens kläder.”

Vad är det för skit, Lars Norén?

Eller är det jag?

Jag gillar poesi. Inte svår som Czeslaw Milosz men heller inte banal som en väggbonad som säger ”det bästa vi har är varandra” även om jag föredrar väggbonaden.

Jag är genomsnittlig. Gillar Byron, Rimbaud, Fröding, Boye, Södergran, Ekelöf, Tranströmer. Inga konstig­heter, standarduppsättningen av hitskalder. Jag vill fatta det jag läser.

Dramatikern Lars Norén är en av få författare som får mig att skälva när en ny bok ska öppnas. Särskilt när han utkommer med en av sina stränga och kulturelitskvallriga dagböcker där han rengör toaletter och förtalar kollegor, men nästan lika mycket när han nu återgår till poesin i sitt nya verk ”Fragment”.

Norén skriver så fruktansvärt bra. Han formulerar fantastiska meningar i böcker eller repliker i pjäser.

Dessutom är han kuslig. Lika demonisk som Bergman, lika beläst som Ebba Witt-Brattström. Men Lars Norén skrattar aldrig. Han sitter högt upp i ett torn och fördömer dem han be­dömer vara vulgära halvapor.

Det här är förstås bara mediebilden men någon annan har jag inte att gå på och Norén har skapat den själv. Han är Mister Motljus. Batman är en solstråle jämfört med Norén, Thåström en sprallig schlagerartist. Norén inger fruktan. Han befinner sig på hög nivå. Respekt.

Redan i början av ”Fragment” tar det stopp. En Artaud nämns. Vem fan är Artaud? Måste Googla. Antonin Artaud var en mörk teaterteoretiker som dog 1948 och ogillade handling. Jaha. Där fick man lära sig nåt. Bra. Så här börjar ”Fragment”:

”I väskan av glas reser sig

mörkret i min lekamens

kläder”

Vad? Förlåt Lars men detta är oacceptabelt. Så fult får ingen skriva. En väska av glas? ”Lekamen”? Helt oestetiskt. Allt jag begriper är att det är ett slags haiku.

Men. Stopp.

Så slår det mig. Det är ju LARS NORÉN! Han skulle inte skriva ”väska av glas” som en pårökt tonåring eller ”lekamen” som en föråldrad präst utan anledning. Han är förmodligen inne i en dialog med någon italiensk poet från 1400-talet. Eller kanske med herr Artaud?

Något händer här och jag vet inte vad det är. Skit behöver inte vara skit, är troligtvis inte skit.

Då står man som läsare och människa inför ett val. Antingen att förkasta författaren som värdelös eller pretto, eller att ta både sig själv och författaren på allvar och försöka förstå vad han pratar om. Alla människor ser ju världen på olika sätt beroende på bildning, erfarenheter och referensramar.

Jag väljer ett mellanting. Googlar igen - detta magnifika moderna sätt att lära sig mycket lite om väldigt mycket.

Det visar sig att det finns väskor av glas! Eller åtminstone väskor med glas, de används vid vinprovningar. Det visste jag inte.

Dikten handlar alltså om att Norén klämmer en bag-in-box-vinare (”väskan av glas”) och blir på elakt humör (”reser sig mörkret”) och får ångest i själen (”i min lekamens kläder”).

Jag nöjer mig med denna inte alldeles knivskarpa tolkning och läser vidare.

Att kritisera det man inte begriper bör man passa sig för. Ändå ägnar sig mänskligheten åt det varje dag. Det kan vara en dikt, det kan vara en religion, det kan vara en främling.

FRÅGA FREDRIK

Var det dig jag såg på Drottninggatan nyss? Vad gör du

i Norr­köping?

Peder

SVAR: Tyvärr! Men jag tycker mycket om Norrköping, kommer snart.

VECKANS....

BABE. Sanna Nielsen. Var så lugn och bra som programledare för

Melodifestivalen att det kändes som att hon ätit valerianarot eller egentligen var Kattis Ahlström. Fast Ahlström skulle aldrig tillåtit apphaveriet. Det var riktigt illa.

GUBBINDIEROCKALBUM. Father John Misty. Det finns en ironisk, humoristisk, sarkastisk ton här som stör (”Bored in the USA” – snark) men som kanske ska ses som en modern protestsångares sätt att skilja sig från sitt retrosound. J Tillman låter som John Grant, Beach Boys, Neil Diamond och har varit medlem i skäggiga Fleet Foxes. Irriterande begåvat. You can call me Nancy.

COVER. ”Black cab”, Elin Bell från Norrköping. En fint fungerande och oväntad popcover av en mästerlig Jens Lekman-indiehit.

ALBUM. ”Sky city”, Amason. Men lite rättvisa här i landet blir denna superindiegrupp riktigt stor. Låtarna på svenska är outstanding.

BIOFILM. ”Trevligt folk”, Filip & Fredriks rara film om rasism gestaltat genom ett bandylag med svensksomalier i Borlänge borde visas på varenda skola i Sverige. En rolig film där särskilt eldsjälen Patrik Andersson med diamanttvätten och Billy Tang, ägare till Engelska puben i Borlänge, briljerar. När Mando Diaos ”Stövtåg i hembygden” sjungs av svensksomalier i slutet börjar jag

böla, så fint är det. Ta med din bästa ”jag är inte rasist, men”-kompis på bio!

LÅT. ”Backa tiden”, Joel Alme. Flöjt! Ja vad kan jag säga. Jag tänker faktiskt på Paul Simon.

ANNONS EXTERN LÄNK

Samla dina lån och krediter till bättre ränta med Advisa.

Advisa

Av: 

Fredrik Virtanen

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Fredrik Virtanen