Filmen som bevisar att Coldplay nog är världens tristaste band

Foto: David J. Phillip / AP TT NYHETSBYRÅN
Jonny Buckland, Guy Berryman, Chris Martin och Will Champion i Coldplay.

Coldplay har kallats för världens tråkigaste band.

Nya dokumentären ”A head full of dreams” bevisar att det antagligen är sant.

Ingen kan anklaga Coldplay för att vara kontroversiella.

Näsan växer på alla som påstår att gruppen är spännande.

Om tre fjärde delar av gruppen skulle gå förbi ute på gatan i gubbkeps skulle ingen känna igen dem.

Coldplay är sångaren Chris Martin och... tre andra killar som heter, typ, Chad.

I dag är Coldplay så medvetna om sin präktiga image att den sura kritiken ingår i gruppens marknadsföring.

I ett pressmeddelandet om ”A head full of dreams” står det bland annat att filmen är en present till fansen och till alla ”som inte vågar erkänna att de gillar dem”.

Kopiorna når ofta större framgångar. De är bättre på att vara mediokra

I en av filmens bästa scener sitter Chris Martin och kladdar på ett papper. Han döper bland annat om bandet till RE2, en förkortning av bandets två största förebilder: R.E.M. och U2.

Han kunde även ha lagt till Radiohead.

Coldplay är ett resultat av den kommersiella pophistoriens naturliga evolution. Med åren ersätts originalen med sämre och utslätade kopior. Kopiorna når ofta större framgångar, åtminstone om man mäter musik i siffror. De är helt enkelt bättre på att vara mediokra.

”A head full of dreams” är regisserad av Mat Whitecross som har följt bandet i över 20 år. Det intressanta är att Whitecross även gjorde dokumentärfilmen ”Supersonic” om Oasis.

Oasis ville slå världen på käften – Coldplay vill krama den

Oasis och Coldplay skulle kunna beskrivas som två absoluta motpoler. Den förra kommer från arbetarklassen i Manchester, den senare bildades på ett universitet.

Oasis ville slå världen på käften på egna villkor och Coldplay vill krama den.

Och där ”Supersonic” var våldsamt uppriktig och underhållande är ”A head full of dreams” mest en trevlig emoji.

Det märks att Mat Whitecross är vän med bandet. Man sitter mest och undrar vilka scener och citat som har klippts bort för att inte uppröra någon av de inblandade.

Personliga olyckor och trauman, missbruk och konflikter antyds lite i förbifarten, men dokumentären vågar aldrig stanna upp och gräva djupare under smärtpunkterna.

Det är en fint men platt porträtt, ungefär som valfri kurs i mindfulness.

Men Coldplay är samtidigt ett underskattat liveband, i alla fall av deras belackare.

I dag är de förmodligen världens bästa stadiumrockband.

Chris Martin har en imponerande förmåga att skriva melodier som tiotusentals människor vill sjunga tillsammans. Under konserterna uppträder de dessutom med en glöd och intensitet som annars ofta saknas i musiken.

Det är inget fel på att vara töntig och snäll, tvärtom

När publiken tar över en ”Viva la vida”, en ”Fix you”, en ”Something just like this” och en ballad döpt efter färgen gul får bandet en annan aura. Publiken ger dem en betydelse och kraft som medlemmarna själva rörande nog verkar tvivla på.

Det är inget fel på att vara töntig och snäll, tvärtom. På många sätt är Coldplay en välkommen motbild till alla självförbrännande och dekadenta mansbarn som någonsin kallat sig för rockstjärna.

Men i dokumentären ”A head full of dreams” är Coldplay mest ett anonymt band som består av Chris Martin och... tre andra killar.

En av dem heter tydligen Guy.

Fotnot: ”A head full of dreams” visades på utvalda svenska biografer i torsdags. Filmen ska släppas på svenska Amazon Prime, men det verkar lite oklart när. Den släpps på dvd 7 december.


avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM