Makalös Maggio & bedårande Beyoncé

NÖJE

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

1 av 17 | Foto: Ljung.

■ ■ Beyoncé, Agnes, Daft Punk, Susanne Ljung och Kartellen var ess. Men Veronica Maggio var bäst. Och Håkan Hellström. Och ett skägg vid namn Matthew E White. Och Alice Munro.

■ ■ Här är det bästa från mitt 2013 – om lyssning och läsning. Nästa måndag blir det film och tv.

BABE. Tommy Nilsson - som Black, givetvis. Choklad-Black. AIK-Black. Eller vad det nu var. Minns ni denna bisarra reklamkupp? Sedan kom gamle gode vanliga Tommy tillbaks, lika ljus som någonsin.

RADIO. ”Stil” i P1, med ­Susanne Ljung, imponerade fortfarande varje fredag. Hela P1 är en sensationell kanal. Må den för evigt förbli seriös.

DÖD. Lou Reed.

SVENSKA ALBUM (i ordning). ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Veronica Maggio (pop). ”Det kommer aldrig va över för mig”, Håkan Hellström (rock). ”Som en människa”, Nord & Syd (indiepop). ”Ånger & kamp del 2”, Kartellen (hiphop). ”Innan vi suddas ut”, Daniel Adams-Ray (pop). Början på allt”, Petter. (hiphop). ”Trunk”, Ulf Lundell (rock). ”Klappar och slag”, Oskar Linnros. ”In & ut”, Abidaz (hihop). ”Hosianna”, Lars Winnerbäck (rock). ”Nowadays Daniel can’t even sing”, Daniel Gilbert (rock). ”Reptile brain music”, Imperial state electric (70-talshårdrock). ”Shaking the habiutal” The Knife (synthpop), ”True”, Avicii (pop).

POP-TV. ”Hitlåtens historia”, SVT.

FLUGA. Vine. Ashett i en månad, sedan började Instagram med rörliga bilder och ljud.

SOMMARVÄRDAR. Sami Said, Liv Strömquist, Martin Schibbye, Sara Danius men det fanns fler. En ljuvlig tradition, som SR inte borde spä ut genom att göra ”Sommarpratarna” i SVT och ”Vinterpratarna” i P1.

MELODIFESTIVALEN. Robin vem? Stjernberg? Jag har fortfarande inte lärt mig hans namn, och hur gick låten nu igen? Så anonymt var Melodifestivalen. Men Gina Dirawi som programledare var ett ess.

KONSERT. Bruce Springsteen på Friends Arena, kvällen då han bland annat spelade hela ”Born to run”. Magi, fullkomlig magi. Det har aldrig funnits en bättre liveartist än herr Bruce. Bäst av allt var ”Bobby Jean”. Jag ryser än.

BÖCKER (i ordning). ”Tiggarflickan”, Alice Munro. Den första Nobelpris­tagaren någonsin som jag ägt en bok av när priset tillkännagavs, från 1984 men då just nyutgiven av förlaget Atlas. Coolt ändå? •”Egenmäktigt förfarande”, Lena Andersson. Vann August-priset, en strålande ungdomsbok även om den handlar om vuxen olycklig kärlek. • ”Den blå tvålen”, Sara Danius. Nyblivne Akademi-ledamoten analyserar tre litterära klassiker. • ”Tingstens sista dagar”, Per Wirtén. Porträtt av legendarisk DN-redaktör och en helt annan debattid. • ”Makten och lögnen: ett liv i televisionens Sverige”, Åke Ortmark. Legendarisk tv-murvel vänder och vrider på journalistiska dilemman. • ”En dramatikers dagbok 20052012”, Lars Norén. Inte lika elak, inte lika spännande, men ändå Norén. • ”När duvorna försvann, Sofi Oksanen. Höglitterär fortsättning på mörkret i Estlands 1900-talshistoria. • ”Hyland - legenden och hans tid”, Lars-Ragnar Forssberg. Om svensk radio- och teves allra störste. • ”Esternas stora bok om Kilot”, Martin Luuk. Riktigt knäpprolig. Det slår mig nu att jag mest läst gamla romaner i år, eller böcker om gamla tider, åtminstone inga fler nyutgivna romaner som förtjänar att nämnas här. Måste skärpa mig nästa år! Fast inte om nya böcker är lika monumentalt usla som Dan Browns ”Inferno” var. Herrejösses, och jag älskade ändå roliga ”Da Vinci-koden”. Allra bästa lästningen var ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg, men den kom 1905 så den kan jag ju inte nämna här.

MUSIK-TV. ”Så mycket bättre”, TV4. Den musikaliskt jämnaste säsongen hittills. Ken dominerade snacket, Agnes hitsen och världsklassen, Ebbot galenskapen, Titiyo och Bo Sundström den tidlösa kvaliteten. Legendarerna Lill Lindfors och Ulf Dageby kom inte riktigt in i kidsens match. Vilka ska vara med nästa år? Jag är redan spänd.

TEXT. ”Bästa Beatrice Ask”, Författaren Jonas Hassen Khemiri satte i DN perfekta ord på strukturell rasism, blev oerhört delad på internet och sedan fortsatte vi som vanligt.

ROBYN. Robyn rappade för första gången på svenska! I ”­Nitti5” med Abidaz ­och hon lät förstås stencool. ”Ja ba: nej, Abi du ba: nej”.

POLITIK-POP I. ”Skända flaggan” med Mattias Alkbergs Begravning. ”Jag skriver kuken på svenska flaggan, och något annat kul på alla andra flaggor - de vägrar vara med”. Gitarrpop med spets.

POLITIK-POP II. ”Svarta duvor & vissna liljor”, Kartellen & Timbuktu. Det var ett otäckt år och då blir även konsten otäck. Jag tror att nästa år, valåret, kommer att bli ett ett ännu otäckare år, med hat, våld och dödliga upplopp. Usch.

CITAT. ”Livet är en fesk” /Ulf Dageby i ”Så mycket bättre”, TV4. Jag skrattar än.

POPLÅT. ”The best jewel thief in the world”, Prefab Sprout kom plötsligt tillbaka och Paddy McAloon lät lika krispig som någonsin.

COMEBACK-LÅT. Kaah, ”Vill bara leka mer”. Vi minns honom från 12 år gamla funkburgaren ”Dom tittar när jag dansar” och nu arbetar han som revisor men är ännu Sveriges Prince.

UTLÄNDSKA ALBUM (i ordning). ”Big inner”, Matthew E White (indiesoulrock)”.Beyoncé”, Beyoncé (soul). ”Random access memories”, Daft Punk (house). ”Sing to the moon”, Arcade Fire (indiedisko). ”Tall tall shadow”, Basia Bulat (amerikana). Laura Mvula (folksoul), ”Israel Nash’s rain plans”, Israel Nash Gripka (amerikana). ”Monkey minds in the devil’s time”, Steve Mason (pop). ”From here to now to you, Jack Johnson (surfmys). ”Days are gone”, Haim (västkustindiepop). ”Wise up ghost”, Elvis ­Costello & The Roots (fuckfolkrock). ”The Marshall Mathers LP 2”, Eminem (hiphop).

PLÅGORIS. Stekarehousen blev definitivt folkligare än både Svensktoppen och hårdrock tillsammans. När Swedish House Mafia äntligen lade av kom Avicii istället - med ett förvisso bra schlageralbum. Men det spelades oftare i radio än jullåtar i december. Hej öronmask!

RADIO II. ”PP3”, med Pär Lernström (eller, hm, var det 2012?) och Linnea Wikblad, garanterat med Linnea Wikblad. Utmärkt popkulturellt magasin som stiligt blandar blaj med betydelse.

POP-BESVIKELSE. Jake Bugg. Förra årets pophopp, nu 19 år, lyckades inte med uppföljaren, producerad av Rick Rubin. Nya tag, kid!

ARTIKELN HANDLAR OM