Owe Thörnqvist var det bästa som kunde hända tävlingen

1 av 2
NÖJE

VÄXJÖ. Ha ha ha ha.

Vänta.

Måste andas.

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha...

Förlåt, men det har inte funnits så många anledningar att skratta i årets upplaga av Melodifestivalen.

Men när en 87 år gammal superchorizo lyckas gå direkt till final börjar hjärtat att lira ståbas.

Det är fantastiskt roligt och glädjande.

Förutom Nanos ”Hold on” är Owe Thörnqvist det bästa som hittills har hänt i tävlingen.

Och genast får alla teorier om att gamlingar inte lyckas i Melodifestivalen ställa sig i skamvrån och starta om hårddisken.

Om en dam i samma ålder skulle ha lyckats är en annan fråga. Vi är nog inte riktigt där ännu, tyvärr.

Men på något vis räddar Thörnqvist hela den trötta och förutsägbara föreställningen. Förutom honom finns det ju inte så mycket att skriva hem om.

De flesta kommer att glömma vad som hände i Växjö redan på måndag. Nivån på skämten och sketcherna är så låg att den inte finns. Förutom Clara Henry och två tredjedelar av Alcazar var det ett 90 minuter långt elände, igen.

Och en förklaring till Owes avancemang är kanske bristen på konkurrens.

Stora delar av startfältet påminde väldigt mycket om Minimello. Det var ett riktigt original mot ett gäng bidrag som i vissa fall kunde ha varit skrivna av toarullar. Missförstå mig inte. Minimello är faktiskt mer underhållande än det mesta i den bleka låtparaden i Växjö.

Man kan tycka vad man vill om Thörnqvists korvfest – men han ställde åtminstone upp med en låt. De andra satsade mest på musik som passar ett nummer. Allt krut läggs på mer eller mindre slagkraftiga refränger medan budgeten för, exempelvis, starka sångmelodier i verserna är snål.

Senap är populärt

Och ibland behöver man inte krångla till det. Det behövs inga rullband, kostymjuck och tveksamt synkade ”finemang”-gester.

Senap är populärt. Alla har vuxit upp med ketchup. Varmkorv säljer fortfarande mer än FO&O. Lägg till en plåtlåda på en studiomans mage och en hotdogboogierockabillyman som liknar fräna skurkar i Quentin Tarantinos filmer. Resten är – shobbi doo wop bop.

Det digitala hjärtat verkade inte vilja sluta brinna under Thörnqvists nummer. Jag märker också att folk har börjat svamla om att ”Boogieman blues” kommer att vinna och skickas till Kiev.

Nåja. Det brukar låta så efter en skrällvinst. Men någon måtta får det vara.

Däremot fick finalen på Friends arena ett helt annat liv och värme. Och frågan är väl hur länge det dröjer innan kioskerna döper en korv till Boogieman.

Mycket talar för att sjöfararen, boxaren, revyartisten och rockurfadern nu kan finaltanka ”Boogieman blues” med tävlingens starkaste röstbränsle.

Owe är årets Hasse Andersson. Han är barnens favorit.

Sorry, De vet du.

Er bubbla blev just omkörd av en kabanoss.

FAKTA

Larssons läckraste

Owe Thörnqvist. ”Do wop wop wop badabadoo wop.”

FAKTA

Larssons varning

FO&O. Det går lite tungt nu. Var det det här låtskrivaren och producenten Robert John ”Mutt” Lange drömde om att en dag få sätta sitt namn under?