Svenska galor är lika kul som knäckebröd

Kristin Lundell: ”Sverige är ett undermåligt land när det kommer till galor”

NÖJE

Vi är mitt i galasäsongen men de svenska prisgalorna lär passera lika obemärkt som de brukar göra.

Sverige är ett undermåligt land när det kommer till galabeteende.

Vill man ha känslor får man vända sig till utlandet.

Man får de kändisar som man ­förtjänar och när det kommer till kändisar är Sverige ett u-land. ”Men vänta nu vi har ju Max Martin, ­Abba och Alicia Vikander” kanske ­någon invänder men det handlar ­givetvis inte om det. Man kan ha ett land där varenda människa är ett välbekant ­ansikte men vad gör väl det om de inte levererar.

Vi talar såklart om ­galorna. Vad annars kan man fokusera på såhär mitt i den internationella prissäsongen? När det handlar om svenska galor har vi blott en skandal som lämnat ett långvarigt eko efter sig. I år är det 25-års jubileum för ­Popsicles Grammis-­kommentar om att ­Arvingarna borde dö i en tragisk bussolycka. Varken före eller efter har någon lyckats göra något som osat mer ­skandal än så. Det känns fattigt. Gösta Ekmans evighetslånga svada när han skulle dela ut en ­hedersguldbagge till ­Birgitta Andersson häromåret gav förvisso upphov till ­verbet ”att gösta (någon)” - men det får snarare räknas till ett olycksfall i arbetet än en riktigt vacker skandal.

För svenska kulturprisgalor är torftigare än knäckebröd och det har vi oss själva att skylla för. Ett land som inte har vett att uppskatta Björn Ranelid - Sveriges svar på ­Kanye West - kommer aldrig att producera minnesvärda galor. Det säger ju sig självt.

Givetvis kan man inte kräva att ­alla ska leverera lika mästerligt som West. Den 39-årige hiphopstjärnan har ju haft fullt sjå de senaste åren med att ge festfixare högt blodtryck. Han är galornas självutnämnda ­Robin Hood som tar från de som vunnit och ger till dem som han tycker borde vinna. Ögonblicket på MTV-galan för elva år sedan då ­Kanye West stormade scenen för att förklara att priset för ”Årets video” borde gått till honom själv i stället för Justice vs Simian är enastående populärkulturhistoria. Samma sak med gången då han ­rusade upp för att ge Taylor Swifts pris till Beyoncé eftersom ­Kanye tyckte att hon skulle vinna. I hans värld är det fullt logiskt.

Till historien kommer också söndagens ­Grammygala att gå. För hur ljuvligt det ibland är med någon som inte kan lägga band på sig själv - lika rysframkallande var ögonblicket när Adele hämtade utmärkelsen för årets album. Inte nog med att hon ägnade tacktalet åt sin idol Beyoncé - som var nominerad i samma kategori - Adele bröt dessutom isär priset (jag vägrar tro på att det gick sönder). Den brittiska sångerskan tyckte att hennes amerikanska kollega skulle ha den andra delen. Man kan drabbas av gåshud för mindre.

Kanske blev Adeles infall extra mäktigt för att det kom mitt i en tid där solidaritet inte är det självklara grundläget. Att ställa människor mot varandra på en gala är givetvis inte samma sak som att göra det i verkliga livet men att Adele ville ge till pris Beyoncé var sympatiskt ur flera hänseenden. För inte behöver ju egentligen världens mest ­hyllade sångerska Beyoncé ännu ett pris. Men generositeten som Adele sträckte ut med sin öppna hand var inspirerande. Det var den vackraste av gester.