Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

High school-filmerna ljuger inte

High school i USA.

Inte kan väl alla klichéer och fördomar som ungdomsfilmerna visar upp stämma?

Det trodde inte Klas Lindberg.

Förrän han kom dit.

High school-filmerna

utgör en seglivad amerikansk genre.

Ända sedan George Lucas ”Sista natten med gänget” dök upp för runt 25 år sedan har high school-filmens storhetstid aldrig riktigt avslutats.

Under 80-talet kom klassikerna ”Pretty in pink”, ”Breakfast club”, ”Sixteen candles”, ”Can’t buy me love” och ”Some kind of wonderful”.

Och de senaste åren har genren fått ett uppsving med filmer som ”10 orsaker att hata dig”, ”Clueless”, ”She’s all that”, ”Faculty”, ”Never been kissed”, ”Jawbreaker” ”American pie” och nu senast ”Road trip”.

Världen har därför fått en väldigt god inblick i hur livet är på ett amerikanskt high school. Eller i alla fall myten av det.

Den amerikanska skolan är i Hollywood-tappning den kanske hemskaste platsen på jorden.

Där är mobbning, förtryck och terror på hög nivå vardagsmat.

Samtidigt visar samma filmer att skoltiden kan vara den mest underbara i ens liv. Hur många gånger har inte skolbalen, ”the prom”, skildrats som ett slags extatiskt lyckorus i tid och rum där drömmarna slår in och alla bitar faller på plats (det självklara undantaget är naturligtvis balerna i ”Carrie” och ”Heathers”).




Engelskalektion med Jeff, Melissa, Fraley, coole Charner och dom andra.

Med alla fördomar i sinnet fick jag själv chansen att vistas ett år på denna famösa och mytomspunna plats.

Jag fick själv möjligheten att ta reda på high school-sanningen.

Jag begav mig till Moultrie, en liten stad i södra Georgia, för att avslöja alla falska lögner jag fått itutade mig genom film och tv (observera att detta var 1993–1994 – en tid då ”Beverly Hills 90210” fortfarande var världens populäraste tv-serie).

Men vad jag fann var i stort sett en bekräftelse på de mest uttjatade fördomarna.

Mycket av det vi sett på film visar på hur viktigt det är att vara med i rätt gäng.

Detta kunde inte stämma mer. I den klassiska matsalen, ”The cafeteria”, går det inte att missa uppdelningen. Där blir den tydlig, både på film och i verkligheten.

Detta är den klassiska uppdelningen:




Cheerleaders på ”Pep rally” - en märklig företeelse.

 

Överst i rang,

i alla fall enligt dem själva, står fotbollsspelarna. De sitter vid ett bord som är ”reserverat” för just dem.

Killarna är stora, muskulösa, oftast välbärgade och har en allmänt överlägsen attityd.

Själv fick jag bland annat höra en del icke publicerbara ord om att jag kom från ”Switzerland” och att USA kunde bomba skiten ur oss om de bara ville.

”Vad ska du göra åt det, din kommunist?” frågade Jason, en två år yngre men 30 kilo tyngre kille, mig.

Vad i h-e svarar man på en sån fråga?

Ridå.

 

Cheerleaders hänger

med fotbollskillarna. Kommer från överklassfamiljer, har dyra bilar, är alltid mejkade till amerikansk perfektion (det vill säga alldeles för mycket) och tror att de äger skolan.

Men – det ska i ärlighetens namn tilläggas – de var långt ifrån lika jävliga som de är i till exempel ”Clueless”, ”She’s all that” och ”Jawbreaker”. Men de heter just Cindy, Heather, Brook och Courtney.




Potheadsen Andy och Jason tjuvröker bakom buskarna.

Jag såg inte de vidriga utfrysningarna eller hackandet på ”töntar” som är så vanligt i filmerna. Till och med jag klarade mig helskinnad, trots att jag var en konstig ”foreigner”.

Partygänget lever för att

festa men är för det mesta toppstudenter. ”The potheads”, marijuanarökarna, finns även representerade i denna grupp, trots att de knappast kan kallas toppstudenter. Och precis som de klockrena skildringarna i ”Dazed and confused” och ”10 orsaker att hata dig” är de just så tröga, slöpratande och dumrökta som där.

Detta var dock det gäng som öppnade armarna för mig. Kanske främst genom deras och mitt intresse att spela teater i dramaklubben.

 

Är det möjligt att töntarna

är så nördiga som de skildrats i ”Never been kissed” eller ”Grease”? Har de verkligen det där ofantligt töntiga utseendet med de obligatoriska tandställningarna, finnarna, glasögonen och för korta byxorna?

Svaret är ja.

Den klassiska tönten existerar i allra hösta grad. De är alla engagerade i konstiga klubbar, typ matteklubben (tänk ”Never been kissed”) eller fysikklubben.




Töntsnillet Richard smörar för favvoläraren Mrs Krueger.

I min skola såg jag på nära håll ett matematiskt geni, Richard, desperat försöka klättra från nördlägret till partygänget. Resultatet blev förödande och han gav snart upp. Killen hade ju tandställning, finnar och den mest hiskliga frisyr. Utan en klassisk make over à la ”Can’t buy me love”, ”Jawbreaker” eller ”Grease” var han dömd att bli kvar, krälande i nörd-träsket.

 

Av alla tillställningar

i high school är ”the prom”, skolbalen, den viktigaste. The prom är ett klassiskt incitament i high school-filmerna. Det är här allt ska hända.

I min skola, Colquitt County High School, var det obligatoriska töntiga temat detta år ”The magic of moonlight”.

Men visst var det speciellt.

Alla förväntningar innan: vem skulle bjuda vem, vilka skulle få den stora äran att bli balens drottning och kung?

Jag blev nobbad av den jag ville gå med eftersom hon redan två (!) år tidigare bestämt med en kille att de skulle gå. Så var det ju aldrig i filmerna, tänkte jag. Där väntar man med att fråga till några dagar före, eller dyker oväntat upp samma kväll.

Medan de rika hyrde limousin, hotellrum och hela kittet, fick jag och min värdbror skjuts till balen av mamman i familjen. Min dejt, en colombiansk skönhet vid namn Adriana, fick maka in sig i bilen så gott det gick och det var inte precis så glamoröst som det är på film.




Jag och Adriana inför hennes ”Prom” - glitter och glamour.

Men vad jag saknade mest av allt under festen var den perfekta koreografin på dansgolvet. I både ”Grease”, ”She’s all that” och ”Never been kissed” har ju alla värsta kollen och dansar med synkroniserade steg och i avancerade rörelsemönster. Det enda jag kom i närheten av var när megahiten ”Whoop, there it is” spelades och alla vevade med sina knytnävar på ett liknande sätt. En klar besvikelse.

Inte heller föll alla bitar på plats för mig. Skolans skönhet sprang inte ut gråtande eftersom hon inte insåg att jag lurat henne, vilket jag så klart inte gjort.

Jag blev inte utsedd till ”Prom king” och ingen brydde sig så mycket om hela ceremonin. Och jag fick självklart aldrig den tjej jag ville ha.

Hon åkte till något hotellrum med en av de kaxigaste fotbollskillarna?

Så vart tog den klassiska high school-filmens sensmoral vägen?

Den fanns i alla fall inte i Moultrie, Georgia.

 

       

Popularitet är a och o i amerikanska high school-filmer.

Klas Lindberg listar sina värsta misstag – och tipsar om hur du undviker att begå dem.



Dags att gå på ”graduation” och få ”the diploma”. Stort.

Avvik inte från normen

Alla som på något sätt sticker ut från de andra betraktas som konstiga och förlorare. Jag hade på mig Dr Martens, långbyxor och Djurgårdens hockeylags skrikiga matchtröja på mig första dagen i skolan. Ute var det 40 grader varmt, alla hade shorts och t-shirt. Snacka om att stå ut.

Därför: För att göra ett bra första intryck – gör research och anpassa dig till vädret.

Kör bil till skolan

Mycket viktigt i USA. Gör allt du kan för att få tag i en bil, vilken som helst. Jag fick kuska till skolan i den gula skolbussen med förstaårseleverna (”freshmen”), vilka är för unga för körkort, och töntarna.

Detta ses inte med blida ögon av skolans populära och du kan därmed aldrig avancera i hierarkin.

Få inte idrottshybris

Är du duktig i någon sport är det en gräddfil till popularitet.

Men... tro inte som jag att du kan hävda dig i basket, amerikansk fotboll eller baseball. Ni kommer att få grymt med pisk.



Vill du se en soccerstjärna?

Gå i stället genast med i skolans fotbollslag, ”soccer” det vill säga. Amerikaner är ofta skitdåliga på att sparka boll och du kan bli skolans stjärna även om du är medioker här hemma. Jag blir enligt uppgift fortfarande omnämnd med respekt i Moultrie så fort soccer kommer på tal.

Var inte så jäkla mogen

Elever på high school beter sig inte som elever i ett svenskt gymnasium. Tänk på hur det var i åttan så förstår du nivån på det sociala umgänget i skolan. Jag fick ofta små lappar skickade till mig från fnittrande tjejer längst bak i klassrummet. Vilket kanske inte är så moget men väldigt trevligt.

Killarna tjuvröker på toaletterna (eftersom det är förbjudet att röka på skolans område och det likaså är förbjudet att lämna skolområdet) och alla blir kära i ”den snygga läraren”. Det är bara att regrediera och anpassa dig.

Svär inte i klassrummet

Jag hade en bit in på mitt år fortfarande inte förstått den amerikanska dubbelmoralen och trodde därför att man kunde använda sitt vardagsspråk även under lektioner.



Därför utbrast jag högt och tydligt ”Bullshit!” när någon beskyllde mig för något jag inte gjort.

Blicken jag fick från mrs Krueger – en bastant dam med starkt kristna värderingar som undervisade amerikansk historia – kunde döda.

Jag blev utskickad ur klassrummet, fick gå till rektorn för en uppläxning och var tvungen att få målsmans underskrift på en rosa varningsblankett.

Därför: använd ditt växande ordförråd, men tro inte att du kan tala som i en Eddie Murphy-film när du är i skolan.

Välj noga din skolklubb

Det finns mängder av diverse mer eller mindre obskyra klubbar på high school (exempelvis är ”Key-club” en popularitetsklubb som man bara kan väljas in i av ”innegänget”).

Eftersom jag enligt amerikanska mått var ett mattesnille blev jag värvad till matteklubben. Jag gick på ett möte – det var allt som behövdes för att höra de stora varningsklockorna. Medlemmarna såg ut som karaktärerna i filmen ”Nerds”.

Undvik därför matematik-, fysik- botanik- och kemiklubben där nördarna fraterniserar.

Skäms inte över din dialekt

Till mig sa folk att jag lät som den svenske kocken i mupparna.



Jag och ”Bossman-Tucker” efter premiären av skolpjäsen ”Robin Hood”.

Vilket ju inte är så bra för självförtroendet att höra.

Det gäller att ta skämten om dialekten – som man garanterat kommer att få höra – just som skämt och att inte bli blyg eller ledsen. Det är bara att prata på tills de vänjer sig.



Film Breakfast Club
Klas Lindberg
SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet