Det har blivit dags för Puls årliga omröstning.Och, surprise, surprise, Håkan har gjort årets platta.

NÖJE

1

Håkan Hellström

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det här är nånting som definierar just oss just nu...

Hur ofta kommer det svenska skivor som får en hel generation popfanatiker - eller rent av flera generationer på en gång - att känna så?

I sanning inte ofta.

Men Håkan Hellströms omhuldade debut var, och är, faktiskt en sådan skiva.

Ni som surar över att hyllningarna aldrig vill ta slut, och nu tvingas höra att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” vann en förkrossande överlägsen seger i Puls-redaktionens omröstning om årets plattor, bör försöka förstå det.

Att han eventuellt sjunger falskt ibland betyder ingenting.

Inte att han lånar både melodier och textfraser av husguden Morrissey heller.

Och inte att det, som somliga brukar fnysa, gjorts likadan pop i Sverige tidigare.

Den sortens invändningar är borgerliga och fyrkantiga.

Det viktiga, för att inte säga helt centrala, är den känsla av intensiv tillhörighet som uppstår när en väldig massa likasinnande människor i exakt samma ögonblick blir vettlöst förälskade i tio raka, nakna, vackra, förbannat egensinniga och till synes helt ocyniska popsånger om kärlekstörst, ungdom, rus, drömmar, utanförskap, arsenik och kärlekstörst igen.

Man sätter sig i såna lägen inte och kliar sig i skägget för att reda ut om den låten möjligen är en kopia av den låten. Inte om man är en riktig människa. Man blundar och åker med. Man låter sig slås omkull. Man blir lycklig och upprymd och kär och religiös och vill ramla dåliga gatan fram i MAXIMALA HASTIGHETEN hela natten lång.

Det må vara en väl subjektiv förklaring, till och med för att komma från mig.

Men likväl sann.

Just vi just nu...

Som allra påtagligast blev den där kollektiva magin förmodligen under konserten på Nalen i Stockholm i november.

Den har i första hand blivit omtalad på grund av en vid det här laget något uttjatad kyss. Men det jag främst minns är laddningen i lokalen innan spelningen. Upphetsningen. De vibrerande förväntningarna. Som sedan bara exploderade i en enda lycklig jävla larger than life-orgasm när den vackre ynglingen kom ut i sin sjömanskostym och började sjunga ”Magiskt men tragiskt”.

Efteråt stormade vi alla ut i MAXIMALA HASTIGHETEN och krävde dans, dans, dans i den kalla Stockholmsnatten.

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin upplevt något liknande med en svensk artist på scen, men jag antar att de första punkspelningarna genererade samma stämningar och i någon mån kanske även det tidiga nittiotalets indievåg kulminerade i likadan extas.

När Popsicle och This Perfect Day tillsammans invaderade Stockholm i december 1992 vill jag minnas att det fanns en stark känsla av att världen faktiskt skulle kunna besegras med blodigt gitarrlarm.

Det var just vi just då.

Ett annat namn man kan nämna är Bruce Springsteen. Inte för att Håkan Hellström iscensätter fullt lika monumentala dramer om livet här på jorden, men han tangerar ibland samma slags eufori. Samma slags glödande tro på att drömmarna en dag ska slå in. Samma slags besinningslösa hopp om att nuet ska gå att frysa och det här enda ögonblicket av lycka aldrig, aldrig upphöra.

Det gäller inte minst ”Ramlar”, den hellströmska repertoarens absoluta höjdpunkt. Det är inte bara en svensk popklassiker av samma kaliber som ”Solglasögon” och ”Hon har ett sätt”. Det är ”Rosalita”, ”Born to run” och ”Hungry heart” ihoprullade i en och samma taniga, svenska bön om en fest som aldrig tar slut.

Samma vildsinta på-liv-och-död-lidelse återfinns i varenda en av de tio låtarna, om än inte riktigt lika påtagligt som i ”Ramlar”, och alla som är som jag upplever samma känsla av att livet intensifieras när vi lyssnar.

Därför vet vi.

Det här är om just oss just nu.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM