Nu ska det bli ordning i leden

Nu tar Puls makten. Inte över världen, men väl över krogkön. Följ med Sofia Johanssons nattliga äventyr som dörrvakt.

1 av 4 | Foto: RIKARD LAVING
Ibland är dörrvakterna så här trevliga.
NÖJE

50 par bedjande hundögon

stirrar på mig och gör allt för att fånga min blick. Uppsnofsade pudlar trängs bland stolta schäfrar. Luften är fylld av vädjande gnyenden och högljudda skall. Alla vill ha uppmärksamhet. Just nu är jag deras enda hopp. Det är jag som bestämmer vilka som är de utvalda. Det är upp till mig.

Det är jag som är dörrvakten.

Jag står utanför Spy Bar, en av Stockholms populäraste nattklubbar. Varför just jag fått uppgiften att prya som dörrvakt vet bara min chef. Men jag antar att det inte är för att jag är stor, tuff och stöddig. Tvärtom kan jag nog beskrivas som Puls-redaktionens minsta och klenaste tjej. Och en av de mest nervösa. I alla fall den här fredagskvällen.

Då har jag ännu ingen aning om att jag några timmar senare måste avvisa en känd svensk skådespelare, för att han är för full.

Eftersom jag vet att jag ska stå ute i fem timmar har jag förberett mig med långkalsonger, tjock tröja och vantar.

- Men den här är det viktigaste, säger vaktchefen Fadde Darwich, 34, och tar fram en vit väst.

- Den skyddar om du skulle få ett knivhugg.

Jag sväljer. Det här har ingen nämnt tidigare. Fadde försöker lugna mig med att ingen av vakterna på nattklubben blivt knivhuggen någon gång.

- Visst händer det att vi blivit hotade. Men det har aldrig gått längre, säger han.

Jag utrustas också med kommunikationsradio med öronsnäcka och en mikrofon som jag gömmer i jackärmen. Jag känner mig viktig, nästan som en hemlig agent.

Utanför entrén får

jag fullt upp. På andra sidan staketet står ett 50-tal gäster och väntar. En del står tysta. Andra är mer högljudda och kommer med mer eller mindre fantasifulla ursäkter om varför de ska bli insläppta.

- Vi känner ju varandra. Då måste väl jag få komma in, säger en tjej jag aldrig sett.

- Jag har bestämt träff med mina kompisar. De är därinne, säger en kille i cowboyhatt.

Några viftar med sina vip-kort. Andra har glömt dem hemma.

- Kortet ligger kvar i köket. Men du känner väl igen mig. Jag brukar ju vara här. Och så är jag ju liten och tar inte så stor plats, säger en man i 40-årsåldern och fyrar av ett brett leende.

Till en början är jag ganska osäker på vad jag ska svara. Vilka kan jag släppa in?

- Eftersom det är en klubb är det först och främst medlemmar som kommer in, men i mån av plats kan vi också släppa in andra gäster, förklarar Fadde.

- De ska vara fint klädda och får inte vara för onyktra. Och så ska de vara trevliga, förstås.

Dessutom avslöjar han varför tre snygga tjejer har lättare att komma in än ett gäng på tio killar.

- Många snygga tjejer på ett ställe lockar också fler killar att komma. Men det får inte bli för många killar. Då är risken för att det ska bli bråk större.

Jag jobbar vidare och lyckas utan större problem släppa in en friidrottstjej, några tv-kändisar och ett gäng från ett IT-företag. Sedan är det dags för mötet med den svenska skådisen.

- Jag vill (öh) komma (öh) in... Han sluddrar och tappar nästan balansen när han letar efter sitt medlemskort i fickan.

När jag säger att

han är för onykter, protesterar han ljudligt.

- Jag mår ju jättebra... Kanooon. Schnälla, schnälla, kan jag inte få komma in. Jag lovar att jag (hick) mår fiiiint. Och Fadde har lovat att jag (hick) ska få komma in.

Han ropar efter Fadde, men får inget svar. Än en gång säger jag att han är för onykter och ber honom komma en annan kväll istället. Den här gången lite mer bestämt.

Då går han - fem meter bort - och provar med annan vakt. Så håller han på. I två och en halv timme. Inte förrän klockan närmar sig fem och det är dags att stänga insläppet, ger han upp. Han tystnar och lämnar entrén med trumpen min och sänkt huvud.

Först känner jag mig lite ångerfull och tycker nästan lite synd om honom. Han fattade kanske inte hur patetisk han verkade. Men samtidigt pirrar det i kroppen av att känna makten.

Att han, den där kändisen, inte kunde göra något för att ändra på mitt beslut. Att mitt ord för några minuter fick vara lag.

Tungt!

Förresten var han ju rätt underhållande.

Och det är väl det skådisar ska vara.

Arkiv Ordningsvakt

Sofia Johansson

ARTIKELN HANDLAR OM