Highlights förgiftar skivmarknaden

NÖJE
klassiskt Kjell Häglund

Det är först när jag är färdig med recensionen av en klassisk cd som det verkliga jobbet börjar. När jag blir sittande med beslutsångest över om jag ska spara skivan i min samling eller inte.

När jag funderar över om Murray Perahias nya tillför mina tidigare inspelningar av Goldbergvariationerna något; när jag ägnar timmar åt att jämföra dem, inte bara med varandra utan också med minnet av tidigare inspelningar jag sorterat bort.

Ett lyxproblem? Som inte angår läsarna? Jag tycker tvärtom. Det är här läsarna verkligen borde få ta del av recensentens resonemang.

För att fullfölja

mitt exempel så listade jag Perahia-skivan bland årets höjdpunkter i min förra krönika samt rekommenderade ytterligare 38 skivor. Hur många läsare har råd med det? Borde inte den som bara köper någon enstaka skiva i månaden välja Glenn Gould framför Perahia?

I brist på vettiga budgettips väljer många skivköpare sämsta sortens lågprisskivor, med fel i både ljudöverföring och inspelningsuppgifter. De högkvalitativa "budgetserierna" vill inga kritiker skriva om, eftersom det handlar om gammalt, välkänt material som bara packats om i nya bruksförpackningar.

Jag avskyr

den "highlights"-snuttifiering som fortfarande förgiftar den klassiska skivmarknaden. Jag har aldrig förstått poängen med att ge ut enbart "höjdpunkterna" ur en opera.

Saxade stycken ur en och samma inspelning är lika meningsfullt som att bara kolla på var femte scen i en Kubrick-film.

Men även om Deutsche Grammophons nya "Panorama"-serie (dubbelalbum under enkel-cd-pris) inte är helt befriad från opera-"highlights" så attraherar den mig på ett oväntat spännande sätt.

I stället för

att, som på en "vanlig" skiva, erbjuda två, tre orkesterverk med en och samma symfoniska ljudbild, mixar "Panorama"-skivorna snyggt mellan symfonier, solostycken och kammarensembler. Som den strålande Schubert-dubbeln, vars brytpunkt mellan "Forellenquintett" och "Moments Musicaux", med enbart Wilhelm Kempfs piano från 1968, är en sorts sensation i sig.

Exakt samma känsla

infinner sig på Schumann-samlingen, mellan första symfonin, Kempfs solopiano i "Kinderszenen" och violoncellkonserten med Rostropovitj.

Ur "Panorama"-seriens första 25 titlar rekommenderar jag även, ovanligt helhjärtat, samlingarna med Ravel, Gerschwin, Debussy och Richard Strauss.

Klassiska hits

Kjell Häglund ([email protected])