Livsmatematik i sann Ior-anda

NÖJE

Ligger med huvudet under täcket och vägrar kliva upp. Jag kan för mitt liv inte komma på en enda anledning till varför jag skulle göra det. Eller svara i telefon. Eller äta middag.

Jag borde inte må dåligt. Och det får mig egentligen att må ännu sämre.

Det känns som om jag blivit snuvad på någon sorts sanning som jag borde fått facit till vid det här laget. Liksom vuxenvärldens matematiska principer, de där basreglerna som man trodde skulle utkristalliseras bara man blev äldre. Att det skulle vara rättvist kanske, att folk faktiskt fick vad de förtjänade, eller åtminstone att det fanns ett mönster. Att ett plus ett blev två. Helt enkelt ett system för hur saker och ting fungerar. Inte ett religiöst system, bara lite naturlig logik, att saker och ting liksom bara föll på plats.

Jag hade så gärna velat ha en känslorevisor som balanserade mina konton.

Han skulle vara förtroendeingivande utan att vara alltför personlig och säga saker som ”Hoppsan, det ser ut som om det blivit alldeles för mycket gråt och tandagnisslan det här decenniet. Vi ska se om vi inte kan få fram trygghetsåterbäringen redan i början av nästa månad.”

Och så skulle jag passa på att betala av hela mitt skuldkonto. Kvitta det mot några goda gärningar kanske, och börja 2001 med ett alldeles oklanderligt välbalanserat psyke. Nystrukna känslocheckar - som jag skulle vara försiktig med den här gången, jag lovar! - och jag skulle bokföra med pedantisk noggrannhet, så att jag inte riskerade att övertrassera nåt av de mer känsliga kontona. De där som man måste betala ränta på i all evighet.

Men i stället är det slumpen som härskar och det går inte att ta kontroll över verkligheten. Jag tittar på min omgivning och de goda lever inte lyckliga i alla sina dagar, och trollen sprängs inte i soluppgången"

Ärlighet varar sällan längst, synden straffar definitivt inte sig själv, brott lönar sig nästan alltid och tomten bryr sig inte ett skit om huruvida barnen varit snälla eller inte.

Det finns inga regler att hålla sig till och jag får inte ihop livsmatematiken alls. Ingen ordning, ingen reda, bara det sorgliga och ologiska faktum att ett plus ett alldeles för ofta blir ingenting alls.

Jessika Gedin

ARTIKELN HANDLAR OM