Ålderskris när The kid fyller 30

NÖJE

Den här helgen fyller lo fi-Håkan 30 år.

Därmed utbryter svår ålderskris.

Inte hos honom.

Men hos mig.

Lo fi-Håkan kan ju inte bli 30. Lo fi-Håkan är min lillebror. Youngblood. The kid, som ständigt jagar mig, gubben, med Bright Eyes-skivor och försöker se till att jag att inte dammar ihop fullständigt.

Om han plötsligt når The Big Three O, hur gammal är inte jag då?

I såna lägen, när tidens tand börjar gnaga i hjärnbarken, kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket mer somliga hunnit uträtta än jag - och hur mycket tidigare de gjorde det.

Ta Bruce Springsteen. Han var 25 när han spelade in det monumentala mästerverket ”Born to run”. 25. Herregud.

Vid 25 hade en annan ingenting annat än hormoner, förvirring och en och annan illa genomtänkt teori om hur Brages mittfält borde formeras.

Bob Dylan är ett ännu värre exempel. Det år han fyllde 24 släppte han både ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde” - album med kvaliteter, med djup och bottnar de flesta konstnärer aldrig kommer i närheten av ens om de blir äldre än Dracula.

Man kan jämföra sig med Evert Taube också. Han menade att den som inte före 22 års ålder seglat på alla världshaven och gett ut minst två diktsamlingar aldrig skulle kunna kalla sig man.

Det vill man inte tänka på en sån här helg.

Inte för att lo fi-Håkan gett ut så många diktsamlingar, eller seglat på så många hav - men han har i alla fall startat en egen poptidning

Själv sitter jag här på mitt feta kontorsarsel och gör - känns det som - ingenting.

Det är dystert.

För övrigt är lo fi-Håkan en av mina allra käraste vänner och jag önskar honom givetvis en sju dundrande härlig födelsedag.

Apropå män som uträttar stora saker i unga år verkar den 22-årige Ed Hardcourt vara värd att hålla koll på. I den enda låt jag hört med underbarnet, ”Whistle of a distant train”, är han något så häpnadsväckande som en hybrid av Randy Newman och en ung, pianospelande Tom Waits. Fast mildare - och med yngre fräschör.

Tyvärr är debutskivan, ”Maplewood”, en typisk sån där utgåva som Andres Lokko sitter på Feber och hånar oss kvällstidningsskribenter för att vi inte letar upp, alltså en sån som saknar svensk distribution och måste beställas från obskyra brittiska hemsidor. Men ambitiösa skivhandlare kan hjälpa mig - och er.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM