Lazy dog tog min oskuld

NÖJE

Den första cd-skivan jag köpte var "Flowers in the dirt" med Paul Mc Cartney (den sista vinylplattan jag köpte var Sha-Booms "R.O.C.K" och det är rätt modigt av mig att erkänna det).

Jag hade precis gått ut åttan, har jag för mig, och hade tjänat ihop pengar genom att måla om ett antal containrar. Nu har det gått elva år och det har förstås runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Men det inköpet speglar ändå min musiksmak rätt väl. Jag har alltid hållit mig till pop och rock, och ibland har jag festat till det med lite mainstream-hiphop. Men verkligen bara ibland. Ingen kan med andra ord anklaga mig för att ha tagit ut svängarna.

Jag är "Flowers in the dirt" och jag har inte vågat utforska några andra musikaliska marker och framför allt har jag varit för slö. Nu har jag emellertid fått för mig att jag gillar house och jag har bestämt mig för att skaffa lite koll på den musikscenen. Tyvärr är läget rätt risigt - jag vet ingenting. Noll. Och det är pinsamt att vara så rudis, speciellt när det handlar om nåt så hippt som klubbmusik.

Men härom dagen vågade jag trots allt besöka en skivhandlare i närheten av Gärdet i Stockholm. Jag gick bort till hyllan med dansmusik och började famla med blicken. Lönlöst, hundratals samlingar och tusentals dj:er med fräcka namn som Tall Paul. Jag kunde omöjligt hitta rätt i den där djungeln, inte som att bläddra på D och rycka Dylans "Blood on the tracks" direkt. Så jag tvingades be om hjälp. Inne i butiken fanns två expediter. En av dem kände jag igen, sångaren i Fireside, och honom ville jag inte plåga med mina puckade frågor, så jag valde den andre killen. När jag klev fram till disken var jag nervös, oklar i mina formuleringar och rädd för att bli uppptäckt. Tillbaka på ruta ett igen, en 14-åring som skulle köpa sin första porrtidning. Av nån anledning ville jag inte riktigt visa vilken hal is jag var ute på. Min fåfänga höll på att äta upp mig. Det var jobbigt att vara sämst i klassen igen vid 25 års ålder. Inte minst i en skivaffär.

Men jag tog mig samman och killen var oerhört hjälpsam. När jag åkte hem kände jag mig stolt. Jag hade tagit mig ur "Flowers in the dirt"-greppet.

Lazy Dog (deep house!) heter plattan som tog min house-oskuld. Den är bra, men jag har lång väg kvar. Det är ett hårt jobb att bli ett med dansmusiken. Men nån måste göra det - och nu är det min tur.

Filip Hammar

ARTIKELN HANDLAR OM