Håkan Hellström dansade med mig

Med handbojor och seglarmössa på mitt första mingel

NÖJE

Min första kändisminglarkväll.

Kvällen till ära hade jag klätt mig i vitt från topp till tå, med slips, handklovar och seglarmössa som bonustillbehör.

Anna Nykvist/ krönika

Det skulle visa sig vara mäkta populärt.

Håkan Hellström var en av dem som uppskattade handbojorna. Han bad skämtsamt om att få bli ”fasthakad”. Jag avböjde, vänligt men bestämt.

Han var ännu mer förtjust i min seglarmössa, men det var ju givet, eftersom han hade hela sailor-looken. Jag kan vara så lost ibland, så jag hade faktiskt ingen aning om att matroskläder var Håkans grej. Men han blev så lycklig att han dansade en vals med mig.

Håkan är nog en hyvens kille. Trots sitt kändisskap och sina två snitsiga Rockbjörnar, verkar han ändå vara en helt vanlig grabb.

Fast gladare, misstänker jag.

Att mingla med kändisar

är inte så lätt som det ser ut. Det är inte bara att gå fram till någon man känner igen, och säga "Hej!",om man inte känner att det finns något ytterligare att säga.

Eller kan kan man alltid.

Men tänk om de inte svarar, eller undrar vem fan jag är. Stor risk för hög pinsamhetsfaktor, alltså.

Trots detta följde jag inte mitt eget råd, eftersom det första jag gjorde var att stega fram till Dick Lundberg och Daniel Dellamorte, från ”Baren”, och haspla ur mig ”Hej, er känner jag igen”.

Mina farhågor blev inte besannade. Bägge sa hej tillbaka . Dessutom erkände de att de var minst lika vilsekomna som jag. En treenighet av förvirring mitt i kändis-Sverige.

Dick var faktiskt min ende vän under större delen av kvällen, eftersom mina kollegor rände runt och plåtade, intervjuade och sysslade med allmänt tuffa tekniska attiraljer.

Så utan Dick, och Håkan såklart, hade det varit en mindre bra kväll.

Nu blev det lyckligtvis

inte så, utan tvärtom. Kortfattat kan man säga att det var aproligt. Fett med folk, kändisar och wannabes. Minglet kändes visserligen ruskigt stelt före själva galan, men festen efteråt var en annan femma. Där blev det lock and loll.

Ni som inte var där har missat något. Lätt att ni har.

Bäst av allt var

förmodligen ändå två för mig helt okända tonårstjejer, som frågade yours truly och en arbetskamrat om vi var kändisar. ”Nej”, skrattade jag, men tillade strax "Jo, förresten, i Japan är jag jävligt känd”.

Låtsas kan jag väl. Att vara rockposer i Tokyo vore så grymt coolt.

Tre goda ting

...just nu: amerikanska regissörer

Anna Nykvist ([email protected])