– Jag insåg själv att ätstörningarna var ett problem

1 av 5
NÖJE

De är Sveriges mest kända tonåringar. Men livet är inte alltid lätt för A-Teens. I Puls berättar de om galningarna, fyllorna, Saras ätstörningar och andra personliga kriser.

Till mötet med A-Teens har jag med mig en röd resväska modell skitliten. En sån där väska som inte inger respekt. En sån där väska som bäst beskrivs som ultrabögig och abnormt fjollig. Och just den väskan kommer att spela en central roll i intervjun med Amit, Dhani, Sara och Marie i A-Teens.

Väskan kommer senare få Amit att bli smått förbannad, Marie att prata homosex-politik, Sara att berätta om när en hyperkänd kille ringde upp och frågade om hon hade pojkvän och få Dhani att bekräfta att en tös vid namn Malin Skog var hans första kärlek.

Men vi återkommer till väskan.

Först ska vi slå ihjäl några förutfattade meningar om popungdomarna. De är inga änglar i vare sig det ena eller andra hänseendet. De svär ganska friskt för att vara idoler för barnen. De dricker alkohol – ”Fast vi väljer våra tillfällen”, som Amit påpekar. De har röjt hotellrum. Och deras liv har inte alltid varit rosenskimrande.

Det sistnämnda berör såväl galna fans som personliga kriser. Och galna fans finns det.

– Det som är riktigt läskigt är de som skickar brev hem till en. De som vet var man bor, säger Marie och berättar sedan om en mängd suspekta typer.

– Jag fick nåt konstigt brev från nån i Helsingborg. Att det var jag som räddat hans liv. Och jag hade tydligen hjälpt honom. ”Om du vill ha nån hjälp så är det bara att ringa. Jag vet var du bor så jag kanske kommer och hälsar på”, skrev han. Sånt är jävligt scary, säger hon.

Vi kunde läsa i tidningarna för ett tag sedan att en minst sagt bisarr typ överöste Marie med presenter. Rosor och smycken som han överlämnade själv. Låter som en typ som Robert De Niro skulle kunna spela övertygande på film, men så galen var nu inte mannen.

– Nej, han var jävligt rolig. Nu när vi var på turné och vi såg honom så var det liksom ”Tja!”, säger Amit och skrattar.

Men det finns riktiga galningar också. Och de är inte lika lätta att tas med.

– Härom veckan så hade vi en chat och då var det en kille som skrev en hel del jävligt otrevliga saker. Man vet inte hur galen personen är. Man vet inte var han finns. Om han skämtar eller inte, säger Amit och blir riktigt allvarlig.

– Jag hade en kille i skolan som ringde och sa att han skulle döda mig. ”Jag vet vem du är, jag kommer och tar dig.” Han gick tydligen på min skola, men jag vet inte vem det är. Det kan vara vem som helst.

Är ni någon gång rädda när ni står på scen? frågar jag – och då bryter ironistormen ut i full styrka. Hundra miljoner sekundmeter. Minst.

Dhani: Oh, ja! När vi kommer ut på scenen så är det bara? [Visar hur han tar skydd bakom en högtalare.]

Marie: Absolut, visst vi gömmer oss och så?

Dhani: ? vill vi i fortsättningen ha sånt där glas för scenen?

Sara: ? Ja, eller hur?!

Amit: ? och publiken ska stå fastsurrade med en boll i munnen.

När stormen mojnat lite så förstår man att, nej, de är aldrig rädda när de står på scenen. Och, ja, publiken kan vara helt vild. Var den vildaste publiken finns? I Chile.

I Chile är de fyra till och med större än Beatles. Tiodubbel platina är många, många sålda skivor. Och hysterin när de besökte landet tog sig riktigt bisarra proportioner. Paparazzi lurade i varje dike, bakom varje buske. Reportrarna gjorde intervjuförsök i 150 knyck hängandes ut genom en bilruta och fansen var skogstokiga.

– Vi kunde inte visa oss vid hotellfönstren. Det var den nivån. En dag låg vi vid poolen? börjar Amit att berätta och Dhani fortsätter:

– Då kommer det ett gäng springande. De tar sig över allt. Genom blomrabatter och river upp allting. Och då kommer det vakter? säger han och Sara tar över:

– Sen kom vakterna och allt var helt galet. Skivbolaget hade förvarnat oss lite, men riktigt hur stora vi var insåg vi inte förrän vi var där, säger hon.

Fans och paparazzi i all ära men frågan är om inte den kvinnliga reporter som riskerade liv och lem borde få något pris.

– Det var en tant som hängde ut från bilen i typ hundrafemtio knyck och bara skrek med en mikrofon i handen, berättar Dhani.

A-Teens skulle förflytta sig från plats A till plats B och då kommer det alltså en bil uppkörande jämsides och ur fönstret hänger det en kvinna som skriker ”Iiiiiintervjoooooooooo” och frenetiskt viftar med en mikrofon. Sånt måste premieras. Och mycket riktigt fick hon pris.

– Ja, hon blev vald till festivalens sämsta reporter, berättar Marie och skrattar.

– Hon hade försökt så djävla mycket men fick inte en enda intervju, avslutar Dhani.

De är ganska ofta på turné och endast en bråkdel av den tiden spenderar de på scen. Resten av tiden då? Hur dekadent är deras rockstjärnfritid? Att de heter A-Teens spelar ingen roll just nu. Jag måste höra med kidsen som sitter framför mig hur det är med deras rock-leverne. Har de prövat på det?

– Ja, det har vi gjort, svarar Sara pilsnabbt. Och undertecknad vädrar scoopet som får alla andra scoop att glömmas bort. Man ser framför sig hur Sara och Marie rödögda spränger brandsläckare i korridoren. Man ser hur Dhani och Amit plockar med horder av groupies upp till rummet där de snortar koks och spelar in film.

Men.

Tyvärr.

Tävla och vinn a-teensprylar

Gunnar Hellsing

ARTIKELN HANDLAR OM