Grammisgalan kan bli kul i år

NÖJE
Per Bjurman / pop

NEW YORK- STOCKHOLM. Har till sedvanlig sorg och smärta tvingats åka hem från Manhattan ännu en gång.

Får försöka trösta mig med Grammisgalan.

I direktsändning finns chansen att den blir åtminstone en smula underhållande igen.

Egentligen finns det såklart ingenting som kan lindra den miserabla förtvivlan jag känner varje gång jag kliver på de där fula planen ute på Newark och åker hem från staden jag föddes för att leva i.

Det ska inte vara så.

Jag ska inte vara här.

Jag ska vara i New York - och jag ska vara det för evigt.

Allt annat är faktiskt en oacceptabel skandal.

Men en Grammisgala kanske ändå kan hjälpa till att glömma, om inte annat så för en liten stund. Särskilt nu när TV4 äntligen övergett påfundet att banda hela galan för att undvika fylleri och skandaler.

Det såg jag alltid som ett borgerligt försök att tämja rockmusiken, dra tänderna ur den, göra den salongsfähig och välkammad och allt annat den inte ska vara.

Jag är inte så naiv att jag tror att det finns något farligt eller utmanande i den musik som hyllas på Grammisgalan. It"s only industri (och den som som drömmer om något annat skulle ha varit på alternativa Benno awards i Stockholm i går - hundra poäng för det initiativet, Benno-människor!).

Men ändå.

Man måste ju inte accentuera avsaknaden av taggar. Det är inte vetenskapliga framsteg som ska firas. Det är rock "n" roll. Och om pristagarna är lite packade, har taskig hållning och önskar livet ur en och annan kollega kan vi i alla fall upprätthålla illusionen om att det fortfarande är det de sysslar med.

TV4 har äntligen insett det.

I kväll blir det direktsändning.

På kvällstid.

Med olja i glasen.

Och en vass Magnus Uggla som konferencier.

Det bör åtminstone bli roligare tv än under de senaste årens dödgrävartillställningar.

För en gångs skull känns själva tävlingen snudd på spännande också. En ny generation, med Håkan Hellström, The Ark, Feven och Thomas Rusiak i spetsen, dominerar nomineringarna totalt och de gamla - de som brukar föräras grammisplaketter som tack för lång och trogen tjänst - får bara titta på.

Det är bra.

Ut med det gamla.

In med det nya.

Och jag håller stenhårt på Håkan.

Dimman i downtown, så tät att hela övre halvorna av Twin Towers försvinner...jukeboxen på Eric Ambels Lakeside Lounge...Chrysler Building, som den lyser om kvällen...brölet i slutet av nationalsången när Rangers spelar hemma på Garden...romantiken på Elaine"s en Valentine"s day...gamle Tony på sitt eget Tony"s i Little Italy, som hämtad direkt från ett avsnitt i Sopranos...det infernaliska myllret i midtown vid fem en vanlig tisdageftermiddag... Anders Björkman-look-a-liken som slänger fram ostronen på Oyster Bar...Lafayette street...

Åh, New York...vad gör jag här?

Orsaker till extas

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM