Uggla kunde ha varit lite elakare - mot mig

NÖJE
Per Bjurman / grammis

MALMÖ. Det är som vanligt på Grammisgalan.

Alla får påsar.

Men Håkan Hellström skulle förstås ha haft ytterligare några.

Och Uggla kunde ha varit lite elakare - även mot lilla mig.

Var det verkligen meningen, käre Magnus?

För något år sedan såg Grammisjuryn ut att vara på rätt väg. Man vågade stå för en linje i tyckandet och premierade samma namn över hela linjen.

En artist, eller grupp, fick vara störst och bäst.

Så är det alltid på de stora internationella galorna och så ska det givetvis vara även här.

Men i år blev det sådär fegt och snällt och inställsamt igen.

Den nya generation

artister som till stor glädje dominerade nomineringarna - Håkan Hellström, Teddybears, Rusiak och Feven - kom helt logiskt också att dominera galan, men juryn hade inte the guts att lyfta fram en riktigt stor favorit.

Partyhattarna i Teddybears förärades flest plaketter - tre, plus en delad med Rusiak - men om det funnits konsekvens och logik i den här prisutdelningen hade de fått ännu fler. Det är ju något egendomligt att de straffar The Ark i klasser som Årets album och Årets grupp men sen får stryk av samma The Ark i kategorin Årets artist.

Man får onekligen känslan av att de ansvariga i första hand tänkt på att inte stöta sig med branschen. Får Virgin två Grammisar måste ju BMG ha åtminstone en ...

Mest misshandlad blev Håkan Hellström. Han hade sex nomineringar men fick bara en tröstplakett i klassen "Årets textförfattare".

Det var givetvis fel.

Hellström är

den mest egensinniga, berörande och allmänt remarkabla popartist det här landet sett på decennier och att de förment kunniga människor som ingår i Grammisjuryn inte inser en sån sak förvånar.

Latin Kings var det också många som saknade i strålkastarskenet och visst - nog gör de hiphop av en annan kaliber än Feven, som dessutom höll ett osedvanligt löjligt tacktal. En artist som predikat uppriktighet bör väl kanske akta sig för att försöka låta som att hon vuxit upp i Compton.

Å andra sidan var Feven given vinnare i kategorin "Årets pop/rock kvinnlig" men där fick hon horribelt nog inte ens en nominering. I stället vann Lisa Nilsson, som släppte ett så blekt album. 2000 var verkligen ett uselt år för kvinnlig svensk pop.

Själva TV-sändningen

, direkt för första gången på flera år, blev inte fullt så stökig som jag hade hoppats men nästan och i jämföresle med de närmast föregående årens välregisserade tebjudningar kändes den ju som rena fyrverkeriet. För att inte tala om i jämförelse med den dödsmässa som kallas Filmgalan.

Uggla klarade sig som väntat utan större problem i rollen som konferencier, men lite elakare kunde han varit. Det var bara Charlotte Nilsson, av alla, som fick utstå ett någotsånär gement personangrepp. Till och med jag kom lindrigt undan. När han började tala om den där kyssen på Nalen satt jag nästan och hoppades att det skulle komma något riktigt grymt. Men i stället fick jag till slut sitta och känna mig lite småhedrad framför tv:n.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM