Teddybears är överskattade

NÖJE
Per Bjurman / pop

Teddybears uppförde sig korrekt.

Rockband ska vara fulla och störiga och uppröra Svensson.

Men de fick för många grammisar.

Det är med häpnad jag följt debatten kring stockholmska Teddybears beramade uppträdande under Grammisgalan för en vecka sedan.

De har verkligen lyckats reta upp den så kallade allmänheten - enkom genom att vara packade under en tv-sändning.

Jag trodde det krävdes lite mer. Jag trodde vi kommit så långt att vi kunde rycka på axlarna åt en fylla.

Men jag borde kanske dragit lärdom av den enfaldiga Eminem-debatten. Det här är fortfarande ett land av präktiga moralister.

Rockbandets främsta uppgift har å andra sidan alltid varit att stå i opposition till det konventionella och välordnade och borgerliga, så även om Svenne Svensson numer är märkligt lättprovocerad kan man vara säker på att man lyckats när han i rasande indignation luftar uttryck som "barnsligt", "pinsamt", "skandalöst" och "katastrofalt".

Jag applåderar således Teddybears Grammis-show.

Det innebär emellertid inte att jag tycker de förtjänade alla sina grammisar.

Tvärtom.

Teddybears är rätt överskattade.

Patrik Arve och

bröderna Åhlund hör till den stockholmska innerstadens absoluta kredd-elit. De är moderna. De har blykoll. De vet vad som gäller.

Men musikaliskt bottnar de ingenstans. Man får ofta intrycket att musiken bara är en cool pose, som gjord för reklamradioproducenter som tror de "hänger med". Den betyder inget, har inget innehåll. Hittar de en hippare infallsvinkel tvekar de, inbillar jag mig, inte att byta inriktning på stående fot.

Och det får man väl göra.

Men jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan att Teddybears bara är en smårolig... ja, fejk.

För singlarna förtjände de grammisplaketter, det bestrider jag inte. De var väldigt lyckade.

Men albumpriset...

Tjenare.

Lite mer Melodifestival:

Är skyldig Ola Lindholm och de andra i Stockholms jurygrupp en ursäkt. Det var inte de som förärade Kratz-Gutå tolv poäng. Det var stollarna i Göteborg.

Bästa skivfyndet i New York förrförra veckan var Le Tigres nya EP. De unga punkbrudarna är alldeles lysande i låten "Bang! Bang!", ett ursinnigt angrepp på New York-polisen inkluderande textrader om att de vill se borgmästaren Guilianis huvud på ett fat.

Ladytron ska också rekommenderas. Som Stereolab. Fast hårdare - och mer discofierat.

Dammsug nätet.

Bästa Peps Persson-låten just nu:

"Varför är Sverige så kallt?"

Har ni begripit vilket mästerverk till skiva Rodney Crowells "The Houston kid" är?

Orsaker till extas