Samuelson skapar konst av fiskrecept

NÖJE
Kjell Häglund / klassiskt

Hur mycket jag än uppskattade Ebba Gröns tidiga singlar så är mina två mest bestående minnen av Thåström också två bestående men.

Att han gjorde gräsligt grötgrumlig crotch-rock av Blå Tågets "Staten och kapitalet" försenade min upptäckt av detta förtjusande vimmelkantiga proggband med flera år. Och att han sedan gjorde missriktad Tom Waits-mystik av Bellman- och Taube-arvet försvårade inte bara min upptäckt av en historisk singer/songwriter som Bellman. Det förvanskade och förminskade Bellman för en hel rockgeneration.

Det är alltid riskabelt att "modernisera" äldre musik, att göra någon sorts rock av den. Om nu Bellman var 1700-talets Tom Waits och Taube mellankrigstidens Ed Harcourt så var de det just i sin respektive tid och tradition. Inte västa ur mungiporna på pubertalt spökmålade åttiotalsnollor som Thåström och Freddie Wadling.

Inte förrän man förstår

alla allusioner (som talmystiken, schackspelet och operamelodierna hos Bellman) kan man vända dem till något eget och samtida. Fred Åkerström och Cornelis var fantastiska på det; seriöst belästa och poetiskt coola på samma gång. Sedan några år har de en jämlike i Mikael Samuelson, vars klassicistiska Bellman-album från 1988 är något av det mest gripande som spelats in i Sverige. Nya "Bokslut" (Universal) är lika fin, men ljuder väsenskilt i nervig produktion av Manne von Ahn Öberg, och innehåller - bredvid Bellman och Taube - allt från undersköna Allan Pettersson-sånger till en chockerande rumlande John Dowland.

Två stora saker skiljer Samuelsons konst från Thåströms eller Wadlings kitsch.

Dels det musikhistoriska djupet: Samuelsons tolkningar glider över verken som på en tjock, nyfrusen natur-is som är så krispigt klar att man ser igenom och ända ner till botten. När Samuelson gör epistel nr 12, om en blodigt urartad värdshusbal, så ekar den ända tillbaka till Händels sexuella triangeldrama i "Acis and Galathea" (ur vilken Bellman snodde den bitterljuva melodin). Wadling ekar bara tomskalle.

Dels att Samuelson

är en så artistisk sångare att han, där Thåström är en enda stor pose och Wadlings vissna visplatta bara vadade i vassen, klarar att dyka hämningslöst på kongeniala tolkningsdjup. Hör hur han i Taubes "På kryss med monsunen" skapar spirituell konst av ett fisksopperecept! Och dröm, i dessa urleda Allan Svensson-tider, om Samuelsons geniala gestaltningsförmåga återbördad till operascenen.

Klassiska kickar

Kjell Häglund