Jag tänker aldrig gå på musikal igen

NÖJE

Får frågan om jag vill hänga med och kolla Beatles-musikalen på Folkan.

Skulle aldrig falla mig in.

Musikaler är utan tvekan det mest värdelösa trams som finns.

Det känns skönt att få det här sagt.

Folk har fått för sig att jag som älskar musik, som lever för skivor och konserter, med automatik också gillar musikaler.

Inget kunde vara felaktigare.

Jag hatar musikaler.

Om man bortser från getingar, Brynäs, fusionjazz, blodpudding, Per Ahlmark och turbulens under långa nattflygningar finns det faktiskt ingenting jag känner starkare avsmak inför.

Det är rätt märkligt.

Teater är ju bra.

Och man älskar som sagt musik.

Men så fort de båda elementen ska flätas samman går det åt helvete.

Musiken blir pompös och högtravande, historierna plågsamt banala och artisterna som utför skiten fåntrattar.

Jag såg "Cats"

en gång. I New York. Fantastisk föreställning, sa recensenterna. Den var i själva verket katastrofal. Jag tror aldrig jag haft tråkigare. Så meningslöst. Så ointressant. Så exempellöst löjligt.

Den gick såklart i arton år, eller vad det var, på Manahattan. Till ständigt fulla hus. För den stora massan älskar ju musikaler.

Sägs det.

Men det där tror jag inte på. Det är bara nåt folk fått för sig. Åker man till London måste man ju gå och se "Rent" och "Les Misarebles" och all annan smörja. Likaså om man någon gång besöker Broadway. Hur skulle det se ut om man var där och inte gick på musikal?

Sen sitter Rune

från Blomstermåla där och har lika tråkigt som jag, men det vill han inte erkänna för har man köpt dyr biljett så är det bra, punkt och slut.

Fast vokalisterna håller ju alltid världsklass, lyder ett vanligt argument när jag hamnar i diskussioner om detta känsliga ämne.

Äh.

Vokalisterna är skittrista.

De där Peter Jöback-typerna" de må vara tonsäkra som talgoxar allihop. De må vara skickliga. De må rent av vara tekniskt fulländade. Men de uttrycker ingenting med sina perfekta röster. De gapar sig galant igenom sina storvulna pekoral till ballader, men det finns aldrig någon själ i framförandet. Aldrig något blod. Aldrig nånting som gör att det känns.

Så please.

Sluta fråga.

Jag tänker aldrig, aldrig mer se en musikal.

* * *

Här är en liten efterlysning:

På Rockbjörnen kom två unga tjejer från fanzinet Stardust fram och frågade om jag kunde tänka mig att lösa en stödprenumeration för femton spänn.

- Vi är som han i "Almost famous", tänk på det, sa dom.

Jag har försökt beställa tio nummer, men mailadressen fungerar inte. Hör av er igen, på [email protected]

Orsaker till extas