Jan Lundgren är världsklass

NÖJE

Tänk om jag hade pianofingrar i världsklass och en trio.

Nä, ta mig i brasan"

Jag hade gjort precis som Jan Lundgren.

Jan Lundgren.

Vad har pianisten Jan Lundgren och hans trio gjort?

Jo, i veckan gav Lundgren, basisten Mattias Svensson och trummisen Rasmus Kihlberg ut två album på samma gång, "Plays the music of Victor Young" och "For listeners only".

Två album som definitivt inte har något med varandra att göra och sånt händer ju inte varje dag inom den svenska jazzen.

Låt mig därför berätta lite om plattorna:

"Plays the music of Victor Young": Jan Lundgren ringer till världsnamnen Deborah Brown och Stacey Kent (ni som läst den här spalten ett tag vet att jag verkligen gillar Stacey Kent, jag gav fem plus till senaste albumet "Dreamsville") och undrar om de vill sjunga på plattan. Båda säger ja. Sen slår Lundgren en signal till inte helt okände saxofonisten Johnny Griffin. Han säger också ja. Och sedan spelar de in Victor Youngs låtar - Victor Young (1900-1956) var en av de tyngsta Hollywood-kompositörerna under 1930- och 1940-talen - i en studio i Köpenhamn.

"For listeners only": En ren trioplatta - den första i Jan Lundgren Trios historia. Jag citerar legendariske jazzskribenten Ira Gitler som skriver i konvolutet: "Lundgren is world class".

Trombonisten Nils Landgren

är som allra bäst när han spelar i duoform, det har jag alltid tyckt. För några år sedan turnerade han och gav ut två plattor tillsammans med gitarristen Johan Norberg under namnet Chapter Two.

Nu tar Landgren med sig pianisten Esbjörn Svensson in i studion och ut ur cd-brännaren kommer lugna, vackra "Layers of light".

Han, Landgren, har visat förkärlek för folkmusik förr, och nu gör han det igen. På "Layers of light" hittar du bland andra "Kristallen den fina", "Valllåt från Hammerdal" och "Vallåt från Mattmar". Och ja - det är riktigt vackert.

Skivbolaget Caprice fortsätter

att dammsuga svensk jazz. Nu har boxen Svensk jazzhistoria volym 7 kommit ut och det handlar om åren 1952-1955, "The golden years". Precis som med de tidigare delarna i Svensk jazzhistoria är den medföljande, genomarbetade boken boxens höjdare. Ljudkvalitén håller naturligtvis inte högsta klass.

Men du måste kolla in omslaget till dubbel-cd:n. Bilden på Arne Domnérus orkester på Nalen 1952 är hur kul som helst. Alla har för stora uniformsmössor, L ars Gullin har sin saxofonklämma i munnen och nere bland kaffekopparna halvsitter trombonisten Åke Persson med ett porträtt av Per Albin Hansson i famnen.

Het spis

Tobias Fröberg