- Vi är jävligt bra låtskrivare

1 av 5 | Foto: MIKAEL GUSTAVSEN
Sharleen - tjejen som inte ville ha en älskare men behövde en vän.
NÖJE

Texas har rock-vibbarna från Stones och soul-nerven från Marvin Gaye. Och så har de rösten.

Sharleen Spiteri är kvinnan framför Texas.

Sharleen Spiteri är inte bäst

på nåt.

Men ganska så fantastisk på allting.

En musikalisk tiokampare.

Hon och hennes grupp Texas har sen genombrottet 1989 med debutsingeln ”I don”t want a lover” rört sig över rock, gospel, blues, country, soul, pop, folk” Som ett bi från blomma till blomma. Som en tiokampare från gren till gren.

Förebilderna har oftast varit uppenbara.

De är Rolling Stones i ”Prayer for you”, Marvin Gaye i ”Say what you want”, Supremes i ”Black eyed boy”, Janis Joplin i ”I want to go to heaven”, Blondie i ”Summer son”...

I oktober i fjol sammanfattades alla ingredienserna på ”The greatest hits”. Ett album som sålt som vatten i öknen.

- Jag är oerhört stolt över vad vi åstadkommit, säger Sharleen Spiteri.

Vägen har inte varit svår. Men lång. Den började redan i vaggan.

Det låg i familjen. Pappa sjöng och spelade. Mamma också. Ja, inte bara hon, utan hela släkten på den sidan. Mormor höll sammankomster i sitt hus två gånger i månaden och ingen tänkte efter två gånger när de ombads sjunga.

Sharleen konsumerade musik

i samma takt som hon praktiserade den.

- Jag var besatt. I alla fall för att vara tjej. Annars var det ju mest killar som hängde i skivaffärerna, hade koll på de senaste singlarna och ägnade minutiös omsorg åt sina skivsamlingar.

Frank Sinatras dotter, Nancy, var en tidig förebild.

- Hennes ”These boots are made for walking” var den första låt som verkligen knäckte mig. Hon framstod på en och samma gång som aggressiv och sexig. Jag hade aldrig hört det från en kvinna förut. Texten var fantastisk. Långt senare fick jag veta att Lee Hazlewood (låtskrivaren och producenten) hade sagt åt henne att sjunga som om hon hängde på en bensinmack och ville knulla hjärnan ur långtradarchaffisarna. Och det var exakt så det lät också.

Kanske just på grund av att musiken var en sån stor och självklar del i hennes liv såg hon inte i den en framtida karriär.

I en omgivning där alla sjöng och spelade var Sharleen inte speciell.

- Jag började på konstskola när jag var 13. Hade tänkt mig en framtid inom mode och design, två saker jag fortfarande är intresserad av, säger hon.

När hon var 15 år fick hon sommarjobb på hemstaden Glasgows hippaste frisersalong. Efter gymnasiet tog hon steget fullt ut och utbildade sig till frisör. Hon åkte på turné tillsammans med sina arbetskamrater och höll seminarier i hår i Italien, Frankrike, USA”

I trendkänsliga Glasgow var det trappsteget under att vara popstjärna. På fritiden gled hon förbi köerna på de mest eftertraktade klubbarna.

- Jag lärde känna alla som var nåt. Inte minst inom musiken. Johnny ( McElhone, basist och låtskrivarpartner i Texas) hade sett mig ute och frågade en gemensam vän: ”Kan hon sjunga?” Min vän svarade: ”Hon kan inte bara sjunga, hon kan sjunga jävligt bra.” Det ledde till att jag fick provsjunga för Johnnys nya band.

Johnny McElhone hade redan en popkarriär bakom sig, som medlem av

Altered Images, ett band som i mitten på 1980-talet hade haft flera listplaceringar i USA.

Det sa klick direkt. Den första låt han och Sharleen skrev - ”I don’t want a lover” - blev en internationell hit och hjälpte till att sälja 1,6 miljoner exemplar av Texas debutalbum ”Southside”.

I ett slag

var Sharleen Spiteri popstjärna.

- Jag klev in i en turnébuss och stannade där i två år, säger hon.

Sen klev hon ur och gick direkt in i studion och spelade in uppföljaren ”Mothers heaven”.

Inte en låt från det albumet ryms på ”The greatest hits”.

- Skivbolaget ville ha tio nya ”I don’t want a lover”. Och vi gjorde uppror mot det. Men vi visste inte vad vi ville göra i stället. Jag har fortfarande svårt att lyssna på plattan. Det hörs så tydligt, att här har vi två vilsna låtskrivare som frågar sig: What the fuck is going on?

”Rick’s road” var bättre men inte bra nog. Texas var nere för räkning. Sharleen Spiteri flyttade till Paris för att tänka över sin situation. Efter ett tag började arbetet med det som skulle bli ”White on blonde”. Det tog fyra år men det var det värt. Ty det albumet tog Texas till en helt annan och högre nivå.

Plattan genererade inte mindre än fem engelska topp 5-hits.

Borta var influenserna från amerikansk rot-rock, blues och country. I stället: modern och slickad soulpop. Borta från skivomslag och videor var killarna i bandet. Från och med nu var det Sharleen ensam som syntes. Borta var rockbruden. Nu såg hon ut som tjejen på omslaget till ett glassigt modemagasin.

Cool. Distanserad.

Kläderna, håret, ja, allt var rätt. Som tillfixat med pincett och lupp.

- Det var bara: BANG! Vi var tillbaka. Vi fick alla möjliga reaktioner: Jag trodde Texas lagt av. Eller: Jag trodde de hade splittrats. Eller: Det där nya bandet Texas, vad är det för nåt?

- Det kändes jävligt bra. Det albumet var vårt sätt att säga: ”You can all fuck off! Det här är musiken vi vill göra. Så här vill vi presentera oss själva.” I vår position hade det varit så lätt att lyssna till andra och sen ge dem skulden om det gått åt helvete, just därför ville vi göra plattan på våra villkor, oavsett hur det skulle gå skulle det bero på oss och ingen annan, säger Sharleen.

”Hush” från 1999 var en jämförbar framgång och aktuella ”The greatest hits” ser ut att kunna bli bandets bäst säljande album hittills.

- Vi klantade till det på andra skivan. Vi hade inte skrivit tillräckligt många bra låtar till den tredje. Men nu har vi bevisat att vi är jävligt bra låtskrivare. I dag är vi i en position där vi kan välja exakt vad vi vill göra. Det, och inte pengarna och berömmelsen i sig, gör mig mycket lycklig, säger Sharleen Spiteri.

Sharleen Spiteri

Tore S Börjesson ([email protected])