Hur kul musikliv har de i Polen?

NÖJE
Marimba Roney/ hiphop

”Long ago when I

was a little boy/Didn’t know where Jamaica was/Spent my time with a racket as a toy/And Arthur was my wizard of OZ/Then this music came with the wind/I could feel it moving right inside/I started to hit the ball in rythm/And I learned oh I learned yes I learned/How to danse on the court” sjunger Yannick Noah, numera popstjärna, i Jamafrica. Jag vill också dansa till reggae och afrikansk funk i Båstad Open eller var som helst.

För flera år sedan

i London skulle två av Zaïres största artister, Franco och Sam Mangwana, göra en gemensam historisk konsert tillsammans.

Det hade varit utsålt länge och tvåtusen människor stod tålmodigt utanför lokalen bara för att slutligen läsa en liten lapp med ett enda ord: ”cancelled”. Arrangören hade missat att ordna fram både arbetstillstånd och visum. Strax därpå dog Franco.

Denna gång kunde man enbart klandra arrangören, för allt som krävdes var en liten formell ansökan för att papperena skulle vara i hamn. Men i dag krävs det betydligt mer. Schengen-avtalet drabbar inte enbart asyl-sökande. Under februari månad skulle Jamaicas två största soundsystems, Stone Love och Killamanjaro, komma på besök. Det ställdes in. På grund av att de nu behöver visum och det innebär en lång, strikt, byråkratisk process för att försöka ordna fram detta.

Det finns ingen jamaicansk ambassad i Sverige utan en jamaicansk konsul och i Jamaica finns det en ”svensk” konsul som har extremt begränsade öppettider, där vartenda formulär kostar pengar och kommunikationen mellan den och svenska myndigheter är opålitlig. Att Schengen-avtalet skulle gå lika hårt fram mot alla utanför EU är knappast troligt dock.

Men hur rikt musikliv

har till exempel Polen i jämförelse med Jamaica, Mali, Brasilien och Senegal? Och USA, världens mäktigaste nation, som har en president som inlett sin första månad med att bomba Irak, inskränka medlen för fackföreningar och abortorganisationer? deras internationella stjärnor lär inte få det särskilt svårt. Tänk dig att det var tvärtom och gällde svenska stjärnor. Hur mycket fantastisk, svensk, musikexport hade det varit då? Och borta hade alla sista minuten charters till Thailand, Dominikanska Republiken och Gambia varit.

Musik är politik. Men musik har aldrig haft några gränser. Räcker det inte redan med lokalbristen i Sverige? Räcker det inte med en polis som hetsjagar musikverksamheter? Räcker det inte att det finns en utbredd rasism i Sverige som försvårar musikklimatet? Räcker inte det?

Marimba Roney ([email protected])