Rockliv

Ett vuxendagis på turné. Så är det att åka buss med Haunted.

1 av 5 | Foto: RIKARD LAVING
NÖJE

Det är strax före Strängnäs som det luktar äggmök i den Ford Transit-minibuss som Haunted turnerar med. Alla börjar anklaga alla för stanken, och bland nio personer kan det förstås vara vem som helst. För bussfridens skull kommer de till slut överens om att skylla på utsläpp från någon närliggande industri.

Annars är det en nästan förvånande gemytlig stämning i det rejält krockskadade fordonet ("en gubbe med 36 års prickfri körning rammade oss") som rattas mot Örebro av bandets sångare Marco Aro. Hela turnén verkar vara en kompistripp, för i bussen finns även medlemmar från förbanden, Nine och Nasum.

Alltså kan vi genast avfärda Haunted som ett sådant där osäkert huvudband som sabbar för supportakterna.

- Om Haunted gjorde något sådant, skulle de få stryk, hotar Nines frontman Johan Lindqvist leende.

Haunteds kompgitarrist Patrik Jensen tycker att det är precis vad de skulle göra sig förtjänta av i så fall:

- Är man så dålig att man inte kan ge förbandet en match, ska man inte vara headliner.

Den Grammis som Haunted vann för sitt nydanande thrash metal-album "The Haunted made me do it", har de med sig på turnén.

- Vi fick bara en enda plakett att dela på, klagar Patrik Jensen irriterat. Snålt. Grammisjuryn måste väl ha koll på hur många det är i ett band.

Under bussfärden driver de med Hammerfall, som alla trodde skulle få Grammisen, och som de kallar en hårdrockversion av "Trollkarlen från Oz". Gitarristen Oscar Dronjak är filmens plåtniklas i sin metallgördel och basisten Magnus Rosén är lejonet med sin hårman och sitt låtsasrytande på scenen.

- Den där förbannade klichébasisten har sin bas hängandes så där fult högt kring halsen. Han har säkert "cut out" för adamsäpplet, häcklar Nasum-basisten Jesper Liveröd och drar ner resans råaste grabbskratt.

Puls har fått en hälsning att framföra från Oskar Dronjak, och läser upp den för tvillingbröderna Anders och Jonas Björler, sologitarrist respektive basist i Haunted:

"Grattis, ni borde fått en Grammis redan för plattan "Slaughter of your soul" med ert förra band At the gates".

- Kul. Hammerfall har gjort hårdrocken en tjänst genom att ge den sådan exponering, svarar Anders Björler diplomatiskt.

Efter stopp för folkölsinköp, når vi ett grådisigt Örebro. Killarna är inbokade på Hotel Continental som praktiskt nog har platsen för kvällens drabbning, Contan, i samma hus.

Marco Aro är en sällsynt kombination av stenhård thrashsångare med rakad skalle och kramgo nallebjörn. På scenen kör han över allt och alla med sin kompromisslösa attityd. Samtidigt har han inga problem att rörd berätta om att sonen Simon, 6, stolt berättar för sina dagiskamrater att pappa är rockstjärna.

- "Pappa rapar", säger min grabb. Inte rappar eller sjunger, utan "rapar", skrattar Marco.

Patrik Jensen är utåtriktad och lättpratad. Danske och sedan 1999 nye trummisen Per Jensen är inte på något sätt släkt med sin namne till riffmanglare. Senare på natten tycker självkritiske Per att han spelade "skit", trots att alla andra anser att han var bra.

Enda sättet att skilja tvillingarna Björler åt är att kolla in deras armar. 15 minuter yngre Anders är tatuerad.

- I Chile kom det fans till hotellet för att få autografer, berättar Anders. Jonas skrev, och skulle sedan hämta mig. Men jag gick inte att hitta. Då klev Jonas ut en gång till, låtsades vara mig och signerade med mitt namn. Alla gick på det.

Kvällens spelning sker på ett för de tre stenhårda banden perfekt ställe. Slitna och oömma puben Contan tar 530 personer och det blir utsålt.

Gästerna i det stora, mörka och gemensamma omklädningsrummet väcker både glädje och förtvivlan. Marco Aro får något mörkt i ögonen vid åsynen av två fnittriga groupies:

- Nu måste jag förklara mig när jag kommer hem, säger han och tänker på sin fru Helena. Brudjävlar. Det är förbanden som är sugna.

Desto muntrare blir stämningen när två levande legender gör entré: Erik och Pelle Gustafsson, mer kända som Bröderna Hårdrock i reklamfilmerna för Trygghansa.

- Vi och Björler-bröderna bor i Kville, hårdrockgettot i Hisingen, berättar Erik på samma goa mysgubbevis som han pratar i reklamen.

Kort före konserten drabbas Marco Aro av sin sedvanliga ångestattack.

- Det är samma sak varje gång, suckar han. En kvart före giget vill jag bara lägga av och i stället börja köra taxi eller vad som helst.

Han berättar om en känsla av att inte räcka till.

- Jag vet inte vad det är som händer. Det är så onödigt, för när jag väl står på scenen, känns det så här; ooouuuffh! stönar han och spänner armarna ett försök att illustrera en urladdning i euforiskt tillstånd.

Haunted går på en stund efter midnatt och gör ett bra gig. Men publiken, svettiga killar mellan 15 och 25 år i t-tröjor med hårdrocktryck, är trötta efter att ha moshat och stagedivat till både Nine och Nasum. Hur Marco än försöker få igång en pit, en orgie i hoppande människor med fladdrande armar, är folk för trötta.

Efteråt är det Haunteds tur att inte orka. Ha efterfest alltså. Men Nine och Nasum tänker bli "grisfulla", som Mieszko Talarczyk, sångare i det sistnämnda bandet, uttrycker saken.

Till slut ger i alla fall Marco Aro festen en chans. I tio minuter.

- Det har kommit brudar som är så korkade att det måste eka i skallen på dem när de blir tilltalade, fnyser han föraktfullt och går och lägger sig.

Vi får väl hoppas för hans egen skull att frugan läser detta.

Jörgen Holmstedt ([email protected])