Dagboksjessika är helt paranoid

NÖJE

Läser ”Bridget Jones dagbok”, och efter att ha irriterat mig igenom boken (Men herreguuuuud, är det detta man ska identifiera sig med? Bantningsgnäll och män-är-från-mars-kvinnor-från-venus-jakten på drömprinsen? Puliiiiiiiz.) så letar jag reda på mina egna gamla dagböcker för att se hur livet egentligen ser ut. Och jag gör en förnedrande upptäckt: dagboksjessika och kött-och-blod-jessika är två skilda personer. Som Dr Jessika och Mr Hejkomochhjälpmig.

Man skriver dagbok a) Som stöd för minnet (Jaaa! Jag träffade ju Vargtass!) eller:

b) För att leva för evigt. (Jessika, vinka nu snällt till framtiden.) Men dagboksjessika är inte en samtidsspegel. Och inte en romanfigur. Hon är en paranoid, ständigt olycklig gnällspik. Och sjukt stor dagboksplats ägnas åt felaktiga analyser av vad som egentligen menats med det som sagts. Resultat: efterkonstruktionerna känns i alla fall bättre än originalminnena. Och som testamente till

eftervärlden? Glöm det.

För visst är det så att det man tror att man behöver minnas – det där med vem som sa vad och varför – inte alls är själva livet. Det som är j a g är ju alla de där små sakerna som är så självklara att man inte tror att de behöver dokumenteras.

Jag menar: visst kommer jag att komma ihåg – även utan skriftligt underlag – hur tappa-andan-jävligt det känns att bli övergiven, men det jag b o r d e minnas är hur jag har gjort en lyckad imitation av

Regina Lund och dansat pyjamasdans mitt i natten för att jag är alldeles för pigg för att gå och lägga mig.

Jag är vad min bästis och jag talat om i telefon en söndagskväll efter ”Sopranos”. Jag är stillsamheten man kan känna efter en ensam förkylningsfrukost. Jag är alla gånger jag varit full och sagt lite för mycket eller kär och sagt lite för lite. Jag är alla falsksjungna sånger jag hittat på till melodin

”Guantanamera”, och jag är alla mina syskons förtroenden och första vinternatten med frost i hjärtat och en tequila för mycket i blodet. Jag är alla kommentarer jag viskat i biomörkret och alla de tusentals varmrätter jag beställt på restaurang. Och jag är summan av alla telefonnummer i min kalender upphöjt i varenda gång jag hjältemodigt kastat mig i augustihavet och gått långt ut i det långgrunda vattnet medan öronmaneterna avvaktande guppat i svallvågorna.

Jessika Gedin

ARTIKELN HANDLAR OM