U2 är faktiskt underskattade

NÖJE
Per Bjurman/ puls

I morgon inleder

U2 en ny världsturné i ett stekande hett Fort Lauderdale.

Med anledning av det vill jag upplysa om att "I still haven"t found what I'm looking for" är en av de bästa låtar som spelats in.

Ni kan på annan plats i dagens Aftonbladet läsa allt om den turné U2 - alltjämt en av världens tre största liveakter - inleder här i Florida i morgon natt.

Vi är givetvis på plats och kommer att rapportera både före, under och efter.

Här tänkte jag koncentrera mig på låten som bevisar att irländarna, de gigantiska framgångarna till trots, är underskattade.

Alltså:

"I still haven"t found what I"m looking for".

Det är inte bara en stor rocklåt.

Det är en stor gospel.

Förmodligen den största gospel ett vitt, europiskt rockband någonsin skrivit och spelat in, så fullsprängd av helig eld och passion och stolt, okuvlig tro att den skulle kunna frälsa norska kyrkobrännare.

De som inte vill förstå, de som i U2 bara ser ett outhärdligt pompöst och politiskt korrekt arenarockband som tilltalar för många "svennar", tycker förstås att just den sången är det stora bottennappet. Den är ju så naiv. Så högtravande. Så" patetisk.

Men det är ju exakt det som är så bra. Att det är en låt utan skyddsnät. Att den vågar vara så uppriktigt och oreservad i sin tro. Att den brinner så okontrollerat.

De som verkligen kan

sin gospel håller med.

De svarta i USA.

Det finns knappt en gospelkör i hela Amerika som inte sjungit in en egen, svavelosande version av "I still haven"t found what I'm looking for".

Jag hörde en hel uppsättning av dem när min kompis Ahmed en kväll på Kvarnen i Stockholm satte på mig hörlurar och vevade igång ett slags samlingstjep han fått händerna på. Och medan alla andra fortfarande ramlade omkring i en stökig ölhall på Södermalm befann jag mig på ett hänryckt väckelsemöte i Alabama, indirekt lett av U2.

Jag förväntar mig samma slags upplevelse i National Car Rental Center - Florida Panthers hemmahall, ifall ni undrar - här i morgon och kan knappt bärga mig förrän jag får höra publikens dundrande allsång i refrängen.

Vidrigt va?

Per Bjurman