Bubblare i såpafabriken

NÖJE
Foto: Kanal 5
Ztela Zara framför disken tillsammans med Puls-crew.

Såpaskådis. Är det lika glamouröst som man tror?

Puls Gunnar Hellsing har testat livet på ”Hotell Seger”. Och fick 15 sekunder i rampljuset.

Se själv i Kanal 5 den 29 mars klockan 17.30.

Avsnitt 70. Scen 14. Tagning 7.

Då sitter den.

Jag levererar repliken perfekt.

Sen är min statistkarriär över.

– Fan, och jag som har den här dassiga jackan på mig, säger fotografen när vi går mot byggnaden som ska göra oss odödliga.

Så det första vi gör när vi kommer in i såpafabriken är att hänga av oss jackorna och gömma dem.

Statister finns redan på plats. Och har funnits där ända sedan klockan nio när inspelningarna startade för dagen. När vi kommer inhasande klockan tre så sitter två tjejer-snedstreck-statister och bläddrar förstrött i någon lågkvalitativ tidskrift. Fullt medvetna om att när som helst kan någon sticka in huvudet i väntsalen och kommendera ut dem till inspelning.

Deras uppgift är – väldigt enkelt uttryckt – att gå fram och tillbaka i bakgrunden. En uppgift som är lika simpel som viktig. Folk rör på sig. Inte minst i hotellkomplex. Och där kommer statisterna in i bilden för att skapa äkthetskänsla.

Jag och min fotograf

är lite viktigare. Ty vi ska inte vara vilka perifera bakgrundssläntrare som helst. Nej, vi ska vara i fokus och dessutom säga saker, i facktermer uttryckt: ”repliker”. Två ”repliker” har vi fått oss tilldelade och naturligtvis tror vi på fullt allvar att det är med följande två ”repliker” som hela ”Hotel Seger” står och faller:

”Men vi kan väl ta och börja med dig först.”

Följt av:

”Okej.”

Sammanlagt 11 ord.

Men först ska det pudras och donas, eller som man säger i branschen: ”Gå till sminket”.

Sminket. Sminkösen Ludde river omkring i mitt flotthår och fäster till slut en mikrofon någonstans där inne intill mitt kranium. Från och med nu hör de allt jag säger. Så just därför bestämmer vi oss för att säga ”katakomb” när vi i slutet av scenen ska gå och sätta oss i en fiktiv soffa. Ordet var beställt av Puls-chefen och vi ska leverera det.

Det är riggat för scenen och vi går ut till inspelningsplatsen.

– Ni ska spela journalister, konstaterar regissören. Så det vore bra om ni hade jackorna på er, som om ni precis kommit in från gatan.

Under tysta protester letar vi upp ”dassjackorna”, drar på oss dem och återvänder sedan till den uppbyggda hotellreceptionen. Eller som skådisarna kallar det: ”scenen”.

Scenen.

Jag och fotografen Rikard ska hänga vid hotelldisken och invänta Zara Zetterkvist. Därefter ska vi lyssna på vad hon säger, svara med ”Men vi kan väl ta och börja med dig först.” Därefter svara ”okej” på vad hon nu har att replikera och sedan gå och sätta oss. Och säga

”katakomb”.

Tagning 1.

Zara kommer in.

Z: ”Tyvärr jag kan inte hitta honom.”

Jag: ”Men?men vi skulle kanske kunna ta och börja med dig först och främst?”

Zara: ”? Nej ? Ja? Nej, jag vill att han ska vara med. Ni kan väl?”

Skratt från inspelningsgänget följs av ett ”BRYT!”

En kamera har tydligen rullat in i bakgrunden – således inget fel på vår prestation. Ett tag var jag orolig att jag improviserat in för många prepositioner, eller nåt. Puh.

Tagning 2.

Zara kommer in än en gång.

Zara: ”Tyvärr, jag kan inte hitta honom.”

Jag: [kraftig dialekt] ”Vi skull’ kunn’ ta å börj’ mä däj först!”

”BRYT!”. Inte heller denna gång är det fel på oss, trots att repliken av någon ytterst bisarr anledning plötsligt transformerats till en obegriplig skogsdialekt. Zara ska tydligen stå åt andra hållet och det drabbar oss. Vi omgrupperar och kör sedan fyra tagningar till, som följs upp med olika skäl till omtagningar, allt från att Zara vänder sig åt fel håll till att hon tappar nyckeln?

I tagning 7

faller så äntligen bitarna på plats.

Zara visar stor skådespelarkonst.

Kamerorna filmar det dom ska.

Jag sätter repliken och – viktigast av allt – ordet ”katakomb” odödliggörs.

Vi tas av scenen och jag får min mikrofon bortryckt.

På vägen ut skriver vi in oss i statistpärmen – ett par hundra spänn var ska vi få, tydligen. Först när vi återvänder till bilen efter våra minuter av berömmelse slår det mig: Vi har inte en aning om vem vi väntade på, vad scenen handlade om eller hur i hela friden de ska kunna väva in vår insats i serien på ett trovärdigt sätt. Vi kommer fram till att vi förmodligen får veta svaret på alla dessa spörsmål när resultatet väl visas på televisionsapparaten.

Lite senare dyker ännu en frågeställning upp: Varför ville chefen höra ordet ”katakomb”? Det svaret har vi inte lyckats dra ur henne än.

När nu texten skrivits kommer till slut de sista frågorna. Frågor som jag nog inte vill veta svaren på: Varför började jag utan synbar anledning att prata dialekt? Varför hejdade ingen mig? Var det egentligen på grund av min säfska (dialekten kallas så) som omtagningarna blev sex till antalet – och inte alls på grund av att Zara ztod znett?

Som sagt: jag vill inte veta svaren.

Gunnar Hellsing