Intimt - men utan fantasi

Aftonbladets Per Bjurman på U2:s världspremiär

NÖJE

FORT LAUDERDALE

Det gamla U2 är tillbaka.

Intimt, passionerat och ogenerat publikfriande.

Men under den långa resan hem till rötterna har världens mest älskade irländare tyvärr förlorat sin solida förmåga att överraska och förvåna.

Foto: pontus höök
ELEKTRISKT MÖTE U2 skapar en unik intimitet och närhet till pubilken. Men trots det så lyckas irländarna inte riktigt nå ända fram. Aftonbladets Per Bjurman skriver efter världspremiären i Fort Lauderdale att det musikaliska är mer förvirrande än förvånande.

Inte för att scenakten i sig är tråkig eller ointressant.

Tvärtom.

Som uppföljare till 1997 års Popmart-cirkus, den kanske mest spektakulära och påkostade rockshow världen sett, får den närmast betraktas som genial.

De fyra superstjärnorna klarar att lägga sig på en avsevärt mycket anspråkslösare nivå - utan att göra avkall på det amerikaner kallar upplevelsemomentet.

Scenen är en enkel och avskalad historia utan fond. Publiken sitter följaktligen även bakom bandet. Runt estraden, i formen av ett hjärta, går sedan en smal liten catwalk nästan ända ut till mitten av arenan. Den används dels för visuella effekter, dels som lekplats för Bono - så upphetsad att han redan efter tre sånger ramlar baklänges av rampen och ser ut att slå ihjäl sig, men så abrupt behöver kvällen inte sluta. I "hjärtat" står ett tusental särskilt utvalda hardcore-fans. Resten finns på andra sidan "löparbanan".

Unik intimitet

Konceptet är inte alldeles nytt, men jag har aldrig sett någon utnyttja det så väl. U2 skapar en unik intimitet och närhet. Det känns hela tiden som att publiken - lika hängiven som någonsin pojkbandens - är med på scenen, i showen.

Den teknik som tidigare orsakade distans och förlängde avstånd används nu helt enkelt för att accentuera kommunikationen. Det finns inga hinder mellan band och publik längre. Kontakten är direkt - och i mötet uppstår en otroligt elektrisk laddning.

Känner tvivel

Att jag nu ändå sitter här i Floridas varma sammetsnatt några timmar efter världspremiären och känner nästan lika stort tvivel som efter fiaskostarten i Las Vegas för fyra år sedan, har med musiken att göra.

Ja, den står i centrum på ett helt annat sätt än senast. Men den levereras inte nödvändigtvis med större skärpa för det. Framförallt finns det något förutsägbart och fantasilöst över det sätt med vilket de framför de gamla hitnumren. Klart att "Where the streets have no name" och "Bad" river huset och klingar ut i allsång starkare än dånet från de orkaner som brukar svepa över nejden. Men det är ju inget nytt. Vi har hört det förr, på precis samma sätt. De kommer till och med i ungefär samma ordning som senast. Det är som att publiken matat några mynt i stora U2-jukeboxen och får precis vad den vill ha.

För förvirrande

Samtidigt saknar jag, paradoxalt nog, klassiker som "Pride (In the name of love)" och "I still haven't found..." - och tycker att sju låtar från färska albumet "All that you can"t leave behind" blir några för många, även om de tydliggör vad det nygamla U2 handlar om och åtminstone en av dem - avslutande "Walk on" - är fullständigt briljant.

Förvirrande?

Jo, men det är en del av problemet. Det är, musikaliskt, mer förvirring än förvåning och det duger inte.

När "Elevation 2001" når Sverige i juli har detaljerna hunnit slipas och föreställningen som helhet säkert blivit mycket bättre.

Men ha inte för höga förväntningar.

Det här är inte U2:s största stund.

Alla låtarna

...och Bjurmans betyg

Per Bjurman